Ljuset har inte hunnit infinna sig, solen sover, klockan är 06.30 och idag är det inte jag som är uppe och skubbar. Barnen är redan avlämnade på skolan. Bilen värmdes upp och packades full av barn, ryggsäckar, lunchväskor, guitarrer och termosmuggar med te redan kl 6. Nu har jag hunnit hem igen och väntar på nästa upplockning straxt före halv 8. Det är volleyboll igen. Vårsäsongen i skolan har börjat för alla under 15 och den över 15 beslutade sig för att vara hjälptränare och ställde därför klockan på 5.15. Jag gissar att de gillar volleyboll. Sen ska 15 åringen vidare till sin skola och ha sin vanliga dag och då står jag i givakt och skjutsar.

Men vad har hänt med världen? Mudslides och jordbävningar på vår sida. Brist på dagsljus och regn som faller utan måtta. Armstrong i konstant motvind på cykeln. Ingen postutdelning på lördagar och så får vi höra att vi blev vilseledda med Mary Ingalls blindhet på 70 talet. Vad är egentligen värst? Debatten om vapen och allas rätt att äga ett eller tio, att bära dessa med sig eller sova med ett skarpladdat under kudden fortsätter. Jag vet inte längre vad jag ska tycka mer än att det gått aningen för långt. Jag förstår att det är djupt rotat hela vägen tillbaka från vilda västern. Vi får väl ändå hoppas att världen utvecklats sedan vilda västerns tid. Visst kan det vara obehagligt med vilda djur i trädgården när man bor i vildmarken. Men det är ju trots allt så att det inte finns vildbattingar där de allra flesta bor. Nog skulle väl alla kunna stå ut med en rejäl bakgrundskontroll och ett mer restriktivt förhållande till vapen. Det känns väldigt onödigt att vem som helst ska kunna knalla runt beväpnad. Eller mest är det så att jag inte riktigt förstår behovet. Så många arga röster och så många modiga som lyfter sin åsikt. Det är tur att det finns modiga människor i världen.