Jag lever i ett vakum, bokstavligen. Simningen har tagit fart igen och det innebär konstant vatten i öronen. Det ekar och skvalpar. Varje steg låter ända upp i hårfästet. Det blir till att skaffa bättre öronproppar. Öronproppar behövs också om man är volleyboll mamma. Det studsas mot varenda vägg som är tavelfri och det skriks “mine” i tid och otid.

Vi lever och andas volleyboll just nu. En sammanlagd vecka ligger på +30 timmar för tjejerna. Johanna spelar vidare i sin nya klubb norr över. Det går bra samtidigt som det är långa turneringar mer eller mindre varje helg. Tonåringar uppskattar inte när väckarklockan ringer runt 5. Sömnbehovet är just nu stort för vissa.  

Caroline och Sofia hade tryouts för skollagen hela förra veckan. En riktig prövning. Fem dagar i rad före och efter skolan grillades de i servar och bumpar tillsammans med 120 andra tjejer. Och visst gick det bra. Caroline är numera inte bara klättrare utan också setter i skolans varsitylag. Mer tidsbrist men riktigt roligt och duktigt gjort. Sofia kämpade på som yngst i skolan och höll en mycket cool min hela veckan. Den coola eller egentligen det koncentrerade ansiktsuttrycket lyckades. Hon är den enda 6e klassaren som fick en plats på junior varsity. Det blev dubbelgrattis! Alla nöjda! För att inte säga extatiska! Jag också, det verkar som om de nästan kommer att ha samma träningstider. Det kommer att bli en spännande säsong. Och återigen kan jag meddela att volleybollgenerna kommer från Brjann. Efter några försök då hela familjen har spelat är jag den felande länken, det funkar bara inte. Fast det förstås, jag kan ju alltid skylla på armbågen. Men jag är en hejare på fixa mellis och vatten.