Istid på grusvägen

Solen kom fram på eftermiddagen och jag skickade snabbt iväg ett sms för att få sällskap på stigarna. Är solen framme måste man passa på att skubba ut. Solen är lika ovanlig här som falukorv på Safeway, obefintlig. Brjann kom hemåkandes från jobbet och efter en snabb omklädning såg han ut som Stålmannen på en ledig dag, tight men utan S-et. Och så bar det iväg. Ut I terrängen. Det flåsades i uppförsbackarna och skuttades när det gick nedför. Hit och dit och mest uppför. Och så var vi klara. Tröjor hade plockats av, vantarna likaså. Kyligt men varmt, soligt men lite kallt. Så härligt när solen skiner. Och sen var det bara att återgå till vardagskorven och tvätten. Underbart är kort. Kravlöst och tankefritt. Oavsett hur mycket man flåsar. Sucka ni åt mina yberkäcka ord, så är det bara. Vi träffade två smällfeta, långhåriga taxar i uppförsbacken. Feta som bara den. Jag såg sötingarna på långt håll och tänkte att det måste vara några underliga collies med fantastiskt korta ben. Men så närmade vi oss undren och insåg att det var två rultiga men otroligt pigga taxar. Hur tänker man när man fetar till sina hundar så mycket att de svankar och nästan släpar magen i gruset? Och jag tänkte snabbt att jag måste börja ransonera maten till vårt husdjur Joey. Han kan ju sjunka om han får för mycket mat. Livet kan vara tufft för en guldfisk. Och hur tufft skulle det inte kunna bli om han blev yberfet. Förutom hundarna var det en hel del joggare ute. Ha, elakt va? Ingen vill bli kallad för joggare. Det verkade som om den svenska kylan hade lagt sig över Redmond idag. Här omkring brukar alla nicka, heja eller sätta upp näven i vädret. Det är inte helt ovanligt att jag stannar och pratar med främlingar, sätter mig en stund bredvid en parkbänksvärmare eller växlar några ord med en glad hund. Idag hade istiden sakta glidigt in över grusvägen. Jag nickade och hejade men möttes av komplett tystnad. Fethundsmatten hejade glatt däremot. Var solen så stark att den bländade alla? Hade jag toalettpapper på hälen? Såg jag arg ut? Mystiskt. Jag måste ut imorgon igen för att se om vintern har förvandlat alla alerta löpare till introverta joggare med hörlurar. Det är dags att sova och ställa klockan för morgonträning för den yngsta volleybollspelaren. Och det blir inte något kvällssnacks för Joey.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s