Jag sitter och läser uppdateringar från Sverige om vårväder, solstolar och kaffe i solen. Kul för er! Vi har det inte så illa här heller. Solen kommer fram då och då och regnet har allt längre uppehåll. Syrenen har börjat blomma och magnolian har tappat nästan alla sina fina rosa och vita blad. Idag har vi ledig dag. Lite klättring och utomhusjobb står på schemat. Vissa for iväg tidigt föra att spela en runda långt bort där havet möter land, där valarna sakta simmar förbi och sälarna solar sig under sommaren. Min bil for till skolan där jag släppte av en som skulle städa skolgården i några timmar utrustad med trädgårdshandskar och spade. Jag ska packa ihop min jobbväska inför morgondagen och fundera en sista gång hur jag ska kunna göra bokstäverna å, ä och ö lätta att förstå för två- och trespråkiga barn. Sen ska huset börja packas ihop, lite här och lite där. Planen var att jag skulle springa tidigt imorse men jag vaknade stelhöftad och kände att det kanske blir en vilodag eller i alla fall en viloförmiddag. Cykling i regn under press i lera och på kvicksandsliknande underlag tar på krafterna och höfterna. Vi slutade på en femteplats. Inga minusavdrag utan vi fick till kontrollerna och pinnade på ganska bra. Vi tappade på första cykeltimmen då vi lyckades komma aningen fel och fick trampa på några extra kilometrar. Men efter det gick det av bara farten. Jag har bestämt mig för att jag ska ut i skogen med cykeln minst en gång i veckan fram till sommaren. Det gäller att börja älska stup och behärska trappcykling i snabb fart. Och samtidigt behålla alla tänder och ha ett fullständgt helt skelett. Det blir en utmaning. I alla fall skelettdelen.

Jag har funderat lite på det här med språket. Svenska språket och sociala medier. Min kontakt med Sverige blir ju allt mer inskränkt. Jag har ju turen att ha finfina föräldrar som jag pratar med oftast flera gånger i veckan via Skype, syskon som jag pratar i telefonen med och kompisar som jag mest stöter på via facebook. Jag håller i mailkontakten med några få och jag träffar desto fler när vi kommer till Sverige. Hur kommer det sig att många svenska ungdomar och vissa medelålders har lagt till bästaste, finaste och styrkekram till sin vokabulär. En styrkekram tar jag gärna emot om jag är krasslig men konversationerna som man kan följa på facebook eller framför allt Instagram gör att jag känner mig aningen medelålders. Fiiinaste och bästaste, gärna följt av …nej, du är… näää, du är fiiinast… taaaccckkk fiinaste… Jag vet inte riktigt? Låter det inte otroligt fånigt och tramsigt? Eller har vi varit borta från Sverige för länge? Och sen när började man kalla varann Broder?? Även det en ganska löjlig direktöversättning från engelskan.