Jag lyssnade på en podcast igår där ämnet äventyr behandlades. Vad är egentligen ett äventyr? För oss var det ett stort äventyr att flytta hit till USA. Bryta upp och börja om. Det kan vara äventyrligt att packa bilen och fara till Legoland, åka charter till Thailand, springa ett maraton, tälta ute i naturen… Jag tror att ett äventyr är något som flyttar en utanför sin bekväma zon en stund, utmanar tankeknölarna och kroppen en aning eller kanske helt enkelt gör livet aningen skrämmande ibland.

Jag har haft turen att få rulla runt med några äventyrare den senaste veckan. Förra veckan var det ju tävling för första gången på länge och den gjorde sig påmind i form av trötta ben i flera dagar efter. Stora blågrålila märken på kroppen gör det också väldigt tydligt att något spännande har upplevts. Om mindre än en månad är det dags igen att damma av kompassen och fylla ryggan med vatten, nödproviant, första hjälpen, kniv och en liten hopfällbar filt. Häromkvällen var jag ute och sällskapsrullade igen med en av tävlingskillarna. Det gick uppför. Vi klämde ett berg på mountainbike, klättrade på lätta växlar och forsade ner på stigarna och skuttade med däcken över lösa stenar, stockar och lera. När vi rullade längs brandvägarna, (eller vad heter det egentligen) när vi tog oss från ett berg till ett annat pratade vi om storslagna tävlingar, erfarenheter och äventyr. Ö till Ö simningen kom upp och jag konstaterade att jag inte saknade kalla sjösimningar och våtdräktslöp. Han saknade inte landsvägscyklingen som han höll på med inför sitt Ironman förra året. Vi torkade ur leran ur ögonen och spottade lite och for vidare. Det är ju bra mycket härligare att passera varningsskyltarna för björn och bergslejon varje kilometer med svetten droppande från flätorna och hoppas på att det ska bli en händelsefri kväll. Grönt och lummigt, mossigt och fuktigt.

Vad är egentligen ett äventyr? Just nu är det ett äventyr för mig att cykla singletrack i bergen. Jag är ganska mör efter en timme eller två. Jag är på helspänn och känner mig aningen ringrostig. Killarna svischar ner och klättrar stadigt uppför utan att flåsa. När vägen delar sig stannar de snällt stilla några sekunder och vänder sig om för att se att jag hänger med. Jag små svischar ner med hjärtat i halsgropen och flåsar mig uppför knaggliga stigar med jävulsgapet på sidan. Det stupar och jag vinglar bara för att det stupar. Jag ligger på bromsen och känner mig knagglig när det är hårnålskurvor, men jag börjar få till utpekandet av knät för att få runt cykeln snabbare. Det är lösa stora stenar, stora rötter, stockar och lera. Jag försöker tänka på att andas i jämn hastighet med tramptagen. Hur svårt kan det vara? Jag sprang uppför samma berg snabbare för några månader sedan. Det är jättesvårt när cykeln är stor. Jag tänker lite i bakhuvudet att det vore nog bra att ta tillbaka den gamla mindre. Men sen vänder det när jag är på platten och ska köra fort utan att trampa ihjäl mig. I förrgår gick det periodvis jättefort och jag fick en fluga i ögat och insåg att det är bara att fortsätta, blinka med ena ögat och hålla tungan rätt i munnen. När vi kom 20 meter från parkeringen, halkade jag med bakhjulet på ett järnrör och föll rakt ut i spenaten. Ni vet hur det känns när man känner två meter innan att nu ramlar jag och så gör man ett skutt som är otroligt ograciöst och släpper cykeln och försöker rulla som en akrobat. Och så ligger man kvar två sekunder och känner om alla kroppsdelar sitter kvar där de ska och sen är det bara att resa sig och hoppas på att ingen såg. Det var just ett snyggt avslut på en lyckad kväll på berget. Det var bara att skutta upp, borsta av sig och konstatera att ett fall per gång är ju minimum. Och det är ju alltid positivt om det är mjukt där man landar. Det var ungefär det enda spännande som hände den kvällen. Ingen björn eller annat stort. Några kaniner, ekorrar och stora fåglar skrämde vi upp längs vägen. Och så mötte vi några andra cyklister med balla glasögon och lera upp nacken. Precis som det ska vara.

Igår tog jag en tur på egen hand, på närmsta skogsstig. Trötta ben men soligt sinne. Det var ju trots allt Valborg igår och det kändes skönt när termometern visade 25 grader på eftermiddagen. På kvällen blev det valborgspizza och en match corn hole med poolarna på en varm veranda. Idag åker springklänningen och springskorna på framåt lunch. Men först har jag date med en mäklare som ska komma och titta på huset där vi bor i några veckor till. Jag har gnott som en liten gnu så här på morgonkvisten men så lugnade jag mig och konstaterade att hon har nog sett värre.