The fear of being cheesy

Fear has a place in our lives. It makes us grow, take that last step, jump out of a plane. We talked about fear the other day. I met a person with a snake on her arm. A pretty large brown/black snake moving around doing snake stuff. I lost the feeling in my legs. I know it’s not rational and I know the snake doesn’t give a damn about me but I still have to turn around and try to drag myself away, far away. And breathe through my nose.

Maybe it’s because of the new year and that people around me made New Year’s resolutions, maybe it’s mid-life speaking to me or maybe it’s because I like feeding my fear every now and then. Leaving your comfort zone is a very overused expression. Scared shitless is better. Pushing yourself is not very pretty. But if you want to become more comfortable and feel ready you need to practice and feel uncomfortable every day. That zone is not something you take a step into, it’s not a room or a situation. It’s a passion in one way. An optimistic obsession, positive risk taking. It’s when something is stuck in your mind and you need to use your body to work through it. You need to get your mind and body to work together. In this case I am planning on doing it again; obsessing and going overboard, going to a crazy place, competing in a race, making memories that will last, hoping to find camels. Who doesn’t like camels? I’m checking maps and elevation, animal life (ie snakes) and water sources. When summer comes I will be packing my backpack and taking my bike apart and stuffing it into a box. If everything goes as planned.

I believe that fear changes you. Fear creates self-doubt, and that’s not pretty. It can eat you up inside out and creep into your head and get stuck there. That’s when the journey starts. The “mind and body journey”. You hear all the time that if you show up then you are half way there. That’s bs. Showing up is easy. You need to do the work, bike the hills, fill your pack and carry it, swim your 50s, run long every week or hike up and touch the sun, when you fall on your bike you need to get up and keep going… showing up is overrated.

You don’t finish a race by showing up but it starts the process. And the process goes on for a while, in your mind and your body. And one day the calendar says that the training is done. That’s when I will go look for camels.

In all the seriousness I make my ridiculous playlists, trying to make it a bit easier. I make sure I have pretty shoes and nice hats. Gloves that sparkle and snacks that tastes good. That’s how you make the everyday uncomfortable something to look forward to. And I know if I can get a cheesy mantra to get stuck in my mind, the body will follow, or vice versa, it’s that easy.

And I know this whole thing will work out. Very Marty McFly.

Bläckfisk, chokladmousse och Haglöfsbralla

Ensam hemma med ett barn. Resten av familjen spelar boll i en annan stat. Man får tänka om, tänka till och tänka annorlunda. Som tonårsförälder så är det mycket av den sorten. Inget går egentligen som planerat och den mesta delen av det planerade går till att omplanera och vem som ska ha vilken bil. 4.5 chaufförer och 3 bilar. Det blir -1.5. Ett ganska osvenskt problem när man är van med cykel och stadsvandring. Det såg helt plötsligt väldigt ljust ut för oss två hemmavarande under helgen, två personer, två bilar. Det var en kortvarig lycka då det blev strömlöst i garaget och en av bilarna är av den fiffiga miljövänliga strömmiga varianten. Det sprakade i kontakterna och bilen förblev svart och går numera på lågvarv. Eftersom vi firar helg imorgon så tänker vi vänta till tisdag innan vi ringer en elektriker. Det blir helt enkelt som i gamla tider, vi får klara oss med en endaste bil. Hur ska det gå?

Igår var det lördag och jag hade cykeldate med killarna. Ni vet mina snabba killar som jag tar med mig på tävlingar i buskarna, på bergen, bortåt öster eller i Alaska. Då jag inbillar mig att jag är världsatlet och frotterar mig med de som kan springa över hela Amerika eller smyga upp hela Everest i ett huj. Eller kanske är det så att de frotterar sig med mig? Vem frotterar sig med vem? Efter många, långa mardrömmar om Alaskaloppet glömmer man raskt och börjar smida nya planer. Everest låter ointressant och väldigt kalIt, Sydamerika är väldigt varmt, Frankrike är det tufft… I vilket fall som helst så väntade vi in solen, nästan ända fram till lunch. Jag lekte elektriker och försökte googla strömproblemet, kolla in säkringar, kila mig i tinningen. Jag hann in en vända till storstan där skyskraporna bor, hann städa halva huset, pumpa däcken, torka köksgolvet…sen bar det av. Ryggsäck, vätska, bästa Haglöfsbrallan i rosa med rump- och knäförstärkning i svart, booties på fötterna, hummervantar och så rullade jag iväg med magknip. Eller vad var det? Efter 10 minuter insåg jag att det måste varit magkläm, det som händer när man klämmer ner underställströja, fleece, långkalsonger innanför linningen på ett par redan trånga vinterbrallor som passade fantastiskt bra efter en sjudagarstävling på svältkost i Alaska. Nu kände jag mig som en tunnbrödsrulle med för mycket mos. Svällande med för mycket av allt. Det är ju så det blir när det är frost och kallt, lager på lager.

Några kilometer in så insåg jag att det är ju så här det känns när man cyklar på vintern, extra allt och så lite till. -2 här blir som -20 i Sverige, kläder efter väder. Andet blir ansträngt. Och så trampade jag på och mötte upp navigatorn. Jo, sen körde vi runt, hit och dit. Grusstig, nerförbacke, rötter och stock, uppför och is, attans mycket uppför, över fors och jävlahelvetesattansvadjagharlegatavmigpåtekniskastigar. Svetten lackade, byxorna klämde, ryggan smet år hårt över bröstet. Hjärtinfarkt eller bara en djup trötthet av det smärtande slaget? Navigatorn cyklade och jag sprang mest efter med cykeln. Sen drack vi te och choklad, snackade, stod med ryggen mot solen och smidde planer. Nu blir det finfint. Rida kamel, cykla i en annan del av världen, barbacka, se otroliga vyer och äta nudlar. Jajjamen. Så blir det framåt sommaren och så cyklade vi lite till. Is på asfalt, blackice, och nya blåmärken. Dubbdäck skulle suttit fint. Tur att byxorna är förstärkta och att tunnbrödrullen är aningen åt det fulla slaget. Blåmärken är ju egentligen vackra.

Efter cykelturen bar det in till stan, den trendiga delen. Jajjamensan. Tapas och spanskt vin minsann. Asdyr parkering, paella, bläckfisk med tentakler och chokladmousse med peppar. Ja må han leva och ballong. Navigatorn blev ett år äldre och vi firade långt in på småtimmarna. Vaddå medelålders, vi har många år kvar att tävla med världseliten.

Dagens höjdpunkt: Vi lyckades smuggla in tonåringen i bardelen av restaurangen. Big deal i vår del av världen. Ni vet där man får gifta sig när man är sexton, skjuta pistol vid arton men inte befinna sig i restaurangens bar förrän man är tjugoett. Vad kan man säga, bra lördag. Det bästa av två världar. Haglöfsbrallan på, is och lera och sen lyxkrog och klumpig mascara. Flott som sjutton. Tjo och tjim, hit och dit.

In med det nya och ut med det gamla

2016. Not much to say about this year, it sounds like it’s been a pretty bad year all around the world. Let’s just finish it, close it and start a new one. It’s been a life hands you lemons, make lemonade meeehh lets just mix a GT kind of year.

We finished this last week with an ambulance trip to the ER with Caroline that fell from the top of the climbing wall and hurt her back. All good, nothing seems to be broken but she scared us a little bit. No interval training beats the scary moments with phone calls/ambulance/ER, it sure raises your heartrate. And it feels horrible to see your kid motionless on a stretcher. Other than that the kids are all doing great. Volleyball season started a month ago and this year three family members are involved in different ways. School started Tuesday and as always we don’t get to celebrate Twelfth Night. That part of the Bible seems to be left out here. But honestly I don’t really know how to celebrate it more than that my parents used to throw a heck of a party and it’s my sisters birthday. Christmas is concentrated to a short morning here but we do our best to stretch it out for a few weeks.

The how and why… and why me…not again kind of year. This year has been all about recovery. How to get back after sickness or an injury. Believe me, I know how to do it. These past months have been endless and very motionless. I am probably to blame that the world is getting penicillin resistant.

The running part of my life is very much a walking part with occasional sprints. And the lifting part of my life is slow but steady. I started the year recovering from a big shoulder surgery and will end the year recovering from big abdominal surgery. It’s been a blast. My bikes are collecting dust and I’m not really in need of new hiking shoes. (Well maybe, shoes age and dry when not used) But that will change with the new year. I feel really excited about 2017. New adventures.