Vi kom i mål

Efter en alldeles för kort natt sitter jag på en gammal ådrig träläktare i en gymnasieskola i Puyallup. En snabb motorvägstimme bort. Det är återigen dags för volleyboll och även om det är så tidigt att dimman över fälten inte har lättat så gnisslar skosulorna mot trägolvet och visselpiporna tjuter så det ekar.

Igår var det tävlingsdags ute i skogen, uppe på bergen och stundtals i havet. Klockan ringde före 4 och efter en lång dag satte jag mig tungt i soffan hemma igen när dagen nästan blivit natt. Det blev en lång dag, en lång tävling och jag kände mig aningen rostig från start. Det är svårt att tävla i en dag, det går fort och det är ingen inbyggd vila. Ju längre tävling ju lägre tempo. Benen är uppskrapade från knäna och långt ner på fötterna efter letande av kontroller på sådana platser dit inte ens djuren går. Det var mycket klättrande över fallna träd, magglidande över stenblock, hasande ner i stup och långsamt klättrande uppför med ryggsäcken på och ibland med cykeln på axeln. Det var mycket uppför på alla olika sätt igår. Dagen började med en kort löptur på några kilometer och därefter en lång paddling längs kusten. Efter det var det omväxlande trek och cykling i olika former. Det har gått ovanligt lång tid sen jag tävlade sist och cykelflåset är inte riktigt på topp. Vi tog oss i alla fall i mål med alla kroppsdelar i behåll. Jag börjar också bli alltmer övertygad om att jag börjar närma mig pensionsåldern. Det är inte alltid en fördel att vara upp mot 20 år äldre än sina motståndare. Att vara 28 år och man har sina kroppsliga fördelar mot en 46 årig kvinna i sina bästa år.

Det är många stunder under en lång dag då hjärnan vilar och kroppen för sig framåt per automatik. Den monotona paddlingen och evighetsvandringarna uppför ger tid till funderingar som i stunden känns logiska och rationella. Igår försökte jag formulera känslan av att vara mitt i loppet. Hopplöshet var dagens ord. Hopplöst, när man inte ser någon väg ut. När man vet att det inte finns något alternativ utan cykeln ska bäras och dras 7km rakt uppför. Hopplöst att vifta bort myggorna för att efter ett vift så finns det nya myggor som kryper på ett svettklibbigt ansikte. Hopplöst att parera och kämpa emot vågorna när havet beter sig som en tvättmaskin. Hopplöst att beklaga sig över att alla kläder är genomblöta efter ha blivit översköljd i 3 timmar i kallt havsvatten. Konstigt nog så är det just hopplöshet som driver en framåt. Den stunden när kajaken glider förbi en udde där rådjuren står och spanar ut över havet, när solen skickar sina strimmor genom en tät skog och när himlen färgas orangerosa över bergen när cykeln går på snabbaste växeln mot mål så byts känslan till en trött lättnad och en känsla av litenhet i världen. Vi kom i mål. Vi kom hem.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s