Hallå där

Nu har perioden av bloggtystnad förhoppningsvis passerat och orden borde börja blomma igen eftersom våren är här. Idag har vi haft strålande sol och blå himmel, det är vi inte bortskämda med. Sen vi hördes sist har det blivit ett nytt år och valpen Doris har nästan fördubblats i storlek. Hon liksom vi andra växer och frodas.

Idag är det lördag och jag håller på att lagar den sista måltiden inför Drutten och Genas flytt till värmen. Drutten och Gena är våra kära och nära vänner som blivit familj. Nu har dessa två beslutat att dra sig mot värmen och vårda sina sinnen vilket vi andra inte har det minsta förståelse för :(. Hur kan man välja att lämna Seattle och Washington, jordens grönaste plats, med hav, snö, berg och dalar utanför dörren och lämna oss kvar. 

Här travar vi på i vanliga banor. Skolan är det inte mycket att säga om. Alla vaknar blåglåmiga och urlakade varje morgon långt innan solen gått upp. Vi andra hejar på och försöker uppmuntra med glada tillrop och markservice.

Igår gick jag upp för ett berg igen. Solsken, gröna och mossiga träd och mjuka stigar som övergick till snöiga, orörda vandringsleder ju längre upp vi kom, kompisen och jag. Just nu pågår en stor tävling på Nya Zealand. Där är ju inte jag, utan jag är här hemma. Efter två kroppsreparationer i oktober och februari sitter jag här med två nya fina ärr och hejar på från kanten. Nu är det nya tag. Kompisen och jag som var ute igår kallar oss pensionerade adventure racers men vi får väl se om vi vaknar upp ur dvalan och återgår till livet som skitiga och trötta atleter. Ingen av oss är på något sätt lata och otränade men vi har valt andra vägar. Igår sammanstrålade vi vid foten av ett berg och packade ryggsäckarna och vandrade uppför. Ungefär tre timmar in av konstant pratande insåg vi att ingen av oss navigerat (eftersom den riktiga navigatorn tävlar just nu) och vi hade även ignorerat skyltarna. Vi hamnade på andra sidan berget, vid fel parkering. I vanlig adventure racing anda vände vi på klacken och började gå uppför igen och konstaterade att det var bra att vi fick några tusen extra höjdmeter och en bra träningsrunda helt gratis och oplanerat. Väl framme vid bilen kände vi oss nöjda och glada med dagen och konstaterade att den routen vi hade tänkt hade varit alldeles för kort så det var ju bara bra att vi gick bort oss.

Årets stora mål är helt och hållet nöjesinriktat och utan tävlingsmoment. Jag ska göra en toppstigning av Mount Rainier i augusti. Det är planerat, bokat och tillstånden är klara. Nu är det bara att knalla upp 14411ft med glaciärglasögon på och sovsäcken i ryggsäcken. Det ser jag fram emot. Målet är också att vara så fysiskt förberedd som möjligt eftersom jag vill att det ska vara så trevligt som det bara går. Mt Rainier är en aktiv vulkan som ligger här i Washington. Det är ”vårt berg” som vi ser från alla håll när vi en vacker dag är utomhus. Det är högt, otroligt vackert men vilt och aningen skrämmande. Nu blir det mycket träning i form av branta promenader, löpning, rep och annat blandat och roligt. Men det är långt till augusti så innan dess blir det ett antal löplopp och en och annan utmaning för överkroppsmusklerna, närmast i kalendern är ett Spartan.      

Tjingeling och tjohoo, nu är det snart middagsdags.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s