Plötsligt händer det. Livet slår till och inget blir som förr. Efter besöket hos optikern för några veckor sedan är jag numera stolt ägare till ett par progressiva glasögon. Läsglasen som hängt på näsan, på huvudet, i fickan, i bilen och lite överallt var enligt optikern ett kraftigt ålderstecken. Det här med att kika under lugg och knöla ihop hakan är tydligen inte något som man ska sträva efter. Men om man tycker att läsglas är ett tecken på hög ålder vad är inte då progressiva glasögon? Men jag måste erkänna att jag ser på livet med andra ögon, det är klart och tydligt. I alla fall i vissa fall.

Helgen har varit av varierande kvalitet. Lite spring och knatande i skogen och lite fest. Det började med superpartaj inne i stan på SAM och slutar i soffan framför tvn. Vi snyggade till oss och såg faktiskt riktigt respektabla ut. Men tror ni att vi lyckades få till ett kort? Nej, bara en något fånig selfie.

Årets julfest, superpartajet krävde ett inköp av en ny trikåtrasa. Det finns ett par i garderoben men det är ju skönt att ha något att välja på. Blindheten slår till och det finns absolut inget att dra på kroppen för en natt på stan. Jag räknar till 1, 2, 3, 4 svarta jumpsuits i garderoben, men… Det blev ett inköp av en något tight jumpsuit i sammet och insåg jag att kroppen, framförallt mittendelen behövde klämmas åt lite för att bekvämligheten skulle infinna sig. Känner man sig inte bekväm så är man ju inte snygg. Och om jag klämde. Jag köpte mig mitt livs första Spanx. Blev det bättre? Lite slätare och plattare blev det ju men jag vet inte om det blev skönare direkt. Men snyggt var det.

Och så blev det söndag kväll. Julmusiken har dundrat högt hela kvällen, KitchenAiden och ugnen har jobbat. Som vanligt kom julpaniken hastigare än kvickt, inget är gjort, inga julklappar inköpta, lussekatterna är uppätna och skumtomtarna är slut på IKEA.