Igår kväll var det lagträning igen. Andra veckan i rad, nu är det en vana och då ska det ju bli lättare för varje gång. Vi har satt igång igen, killarna och jag. Jag har trumpetat ut att jag har gått i pension efter min ganska korta men vansinnigt spännande adventure racing karriär. Långrejstiden var passe. Det var slut på långa nätter med alldeles för tung ryggsäck, aldrig mer skulle jag finna mig själv flyta fram på en kall flod bland höga berg i en uppblåst packraft. Aldrig mer fightas liggande upp och ner i flod med gråten i halsen. Aldrig mer cykla med pannlampa och tung ryggsäck utan att veta när dagen börjar och livet slutar. Jag var färdig och nöjd. Och så fick jag ett kort meddelande att det var dags att börja om en sista gång. Och så fick jag en liten film skickad till mig. Fem minuter senare hade jag sagt ja och nu är vi här.

Expedition Oregon – “Become your own Legend” from Bend Racing on Vimeo.

Gårdagens träning, precis som förra veckans träning, var en kort tre timmars hike på Tiger Mt. Det låter inte som mycket men det är ändå en hel del pepp och hepp som krävs innan jag kommer iväg. Först och främst så går en hel dag med jobb, liv och annat vanligt. Lagom till att det börjar mörkna så är det dags. I ett buskage, vid foten av ett berg möts tre bleka typer med ryggsäckar och starka lampor på huvudet. Det nickas och sägs tjena och hej och så går vi. Det går lite uppför och jag flåsar. Och så börjar det gå starkt uppför och ibland svagt nedför för att gå uppför igen. Det var dimma halva vägen upp, pannlampan sken genom gröttjock fukt och blöt lera låg jämn över hela skogen. Då infinner sig känslan av evighet igen. Nära maxpuls på klockan och tiden går så sakta. Kommer vi någonsin komma upp, orkar jag verkligen hänga med? Steg efter steg, höjdmeter efter höjdmeter. Efter Rainier hade jag lovat mig själv att inte gå uppför med tung ryggsäck igen. Så får man skaka av sig känslan av att det här går inte, jag kommer aldrig hem, och skärpa sig. Vad sjutton är tre mörka timmar en måndag kväll när vi har en vecka i maj att se fram emot. Vi pratar tält, packrafts och lampor. Cyklarna och diverse delar diskuteras ingående och jag funderar på att jag måste ha nya skor. Och hur ska vi kunna surra fast cyklarna på flottarna. Och hur många kolfiberpaddlar har vi som fortfarande funkar. Och jag funderar på skor. Och så pratar vi ryggsäckar och jag tänker på att min stora bergsrygga som rymmer isyxor, rep, everestjackor och sovsäckar skulle varit den sista jag skulle köpa och sedan skulle jag lägga av. Och så halkar jag nedför i leran och sätter mig tungt på rumpan med tummen rakt ner i smeten och tänker att fy sjutton vad glamoröst livet är. Från sammetsjumpsuit och högklackat till smetig lera, kläder som klibbar och svettig pannlampa två dagar senare. Och så har tre timmar passerat, det kurrar i magen och håret ligger blött och stripigt mot huvudet. Ryggsäcken har liksom fastnat, klibbat fast mot ryggen och nöjdheten sprider sig i kroppen. Termosen med te väntar i bilen, Spotify går på och resan hem känns som en njutning. Blodsmaken är bortglömd, tröttheten i kroppen som bortblåst och hemma har barnen gjort soppa som står och väntar på mig rykande varm.