Det har snart passerat ett långt år av nedstängning och isolering. För ett år sedan tog en jag vända till Uppsala för att hälsa på. När jag kom tillbaka hem stängde Washington ner och så har det varit sen dess. Pandemin hade sitt riktiga utbrott här och Kirkland hamnade på kartan när det första sjukhemmet i USA drabbades av många Coronadödsfall.

I måndags öppnade det lite, vi fick en glimt av livet som det en gång var. Det är helt plötsligt möjligt att knalla in på gymmet och till och med äta på restaurang med några få människor och med väldigt få bord. Att gå till biblioteket eller något av stans museum är fortfarande inte möjligt. Aldrig har väl livet varit så asocialt och ensamt. Aldrig har man väl hunnit tänka så mycket och ändå inte avslutat en enda tanke.

Jag måste erkänna att jag njöt en aning av lugnet till en början. Det var ganska skönt att vara hemma, våren kom och det var allt lättare att vara ute. Alla barnen bodde hemma igen och det var mest mysigt och njutbart. Och sen kom sommaren, hösten och vintern och det var inte så härligt att bara vara hemma längre. Med tiden så blev det mer och fler förbud och nedstängningar. Munskydd och kraftigt avståndstagande har varit vår vardag under en väldigt lång tid. Handlar gör man på nätet, umgås gör man via Zoom, tränar gör man ensam. Skolorna har snart varit stängda ett helt år. Inte bara för universitet och gymnasium utan för alla, oavsett ålder. Garaget har blivit kittat och laddat med mer och mer prylar, allt för att komma ut ur huset. Under en väldigt lång tid var även State Parks förbommade och trails avstängda med tejp. Vägarna var tomma på trafik och vi bodde i en spökstad.

Nu ser det trots allt lite ljusare ut och vaccinationerna verkar sakta men säkert distribueras ut i världen. Även om det är långt ifrån det vi brukade kalla normalt så känns det ändå lite ljusare och lättare. Kanske beror det på att solen skiner idag.

Idag har himlen varit blå med några vita, tussiga moln här och var. Vinden ven då och då, och kröp innanför tröjan när man minst anade det. Leran var djup och sög ner skorna här och var på stigarna och i nerförsbackarna blev lätt lite på glid. Träden låg lite stökigt i skogen, ibland över stigarna, ibland vid sidan av. Det har blåst och regnat en hel del de senaste veckorna och på sina håll så ser det ut som ett enormt plockepinn.

Jag gillar rutiner, det är skönt att veta vad som ska hända och när. När livet är som vanligt tar jag mig till skogen några gånger i veckan och springer en timme eller två eller tre. Sista året har allt blivit hattigt, av pandemin, av att allt blivit lite upp och ner, av att alla jobbar hemma, men även av skador i fötter och knän. Rutin är viktigt, inte minst när allt annat runt omkring oss är upp och ner. Jag är van att följa en plan, träna enligt uppsatt schema men med flexibilitet, ha tävlingar att träna inför och veta hur mycket och varför. Dessutom är jag van att göra delar av detta med andra människor som har ett gemensamt mål. Nu är det planlöst, kontaktlöst och då blir hela livet lite upp och ner. Detta får mig att tänka på KASAM – Känsla av sammanhang som jag gissar att många av er är bekanta med. Det handlar om begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och upplevelsen av livskvalitet. Dagens löprunda ägnades åt att fundera på just KASAM och hur det faktiskt stämmer. Om livets hörnstenar inte finns på plats så mår man inte bra. Men man kan må bra även om man inte är fysisiskt 100% . En av mina stadiga hörnstenar är just tiden i naturen, oavsett om jag kan springa eller inte så är tiden viktig och det är lätt att välja bort den tiden för att rutinen rubbas. Allas fysiska kontaker har ju på många sätt förändras men det säger inte att man inte kan ha sociala kontakter, bara att det är betydligt svårare. Därför är det kanske ännu viktigare att lägga extra krut på sin tid ute och på att röra på sig för att kompensera bristande sociala kontakter och att det allmänt är tråkigt just nu. Det gör faktiskt att man mår bättre. Så jag vill som vanligt slå ett slag för rörelse och för rörelse i naturen. Ut och njut! Även om det inte kompenserar allt man missar, alla kramar man inte får, eller allt skratt man missar med vänner så gör det i alla fall lite gott.