Om man inte fotar sig med den fluffigaste av semlor, inte fotar sitt padelracket och om man inte vinterbadar med den snyggaste mössan, är man ens svensk då? Jag glömde skidspåren på ett stadsnära fält. Ja, inte vet jag. Jag ligger risigt till. Jag skulle kanske kunna producera en och annan semla med puder på toppen. Vinterbadet skulle ju också kunna produceras på bild men jag spar det till sommaren när vattnet i en alpin sjö är närmare +/-0 men solen är framme. Men racketsport och bollsport, det är inte riktigt min grej. Skidorna är ju lättare att fixa. Fast det förstås, jag smaskar ju på Ahlgrens bilar rätt ofta, köper havremjölk och Lingongrova på vår lokala Amazon, och älskar lakrits så jag är i alla fall utlandssvensk.

Frågan om svenskhet kom upp idag igen. Ni vet det här om tillhörighet och samhörighet, hemmahörande och delaktighet. Vi är ju väldigt delaktiga och involverade, fysiskt och med hjärtat, i samhället och staden där vi bor. Det har vi varit sedan vi flyttade hit för många år sedan. (Vi missade Happy Brekkan America Day i januari i år.) Vi är ju också hemmahörande och tillhörande Sverige, med pass och hjärta. Men hur går det ihop? Hjärta och smärta. Ihop och ifrån. Till och från. Närvarande och frånvarande. Aldrig har väl frånvaron varit så påtaglig. Aldrig har vi väl känt oss så långt borta. Pandemin har tryckt ihop oss här hemma men dragit isär oss andra. Vi lever mer mittemellan än någonsin. Men hur är det egentligen, var hör vi hemma? Det har snart gått ett helt år sedan sista besöket, sista rimmade laxen och stuvade potatisen, sista bokshoppingen lajv, sista kramandet av föräldrarna, sista löpturen i hemstaden…och som vi längtar.      

Här har regnet öst ner i veckor och månader. Det har blåst storm och regnat sidledes och ofta samtidigt.  Helt plötsligt klarnade himlen upp och blev blå och med den blå himlen kom kylan och frosten. Och till och med snön. Jag fick leta fram isskrapan vid halv sex igår morse när det bar av ut till närmaste skogsdunge för lite löpning i mörkret. Och om det var mörkt och kallt. Kristallerna glimmade i pannlampans sken, månen lyste genom trädgrenarna och så kom solen sakta upp och värmde luften en aning. Tänk vad friskt det känns med kall luft och frusen mark under sulorna. Luften blir så mycket lättare att andas. Däremot är det svårt att klä sig. Jag glömmer mellan varven vilka lager man behöver, vilket egentligen inte är så mycket eftersom det blir varmt så fort man rör sig. Misstaget varje gång är korta strumpor som lämnar en bar decimeter mellan strumporna och tightsen. Det hade kunnat varit värre. Nu laddar vi inför våren, för visst kommer den snart. Lagom till att vi har knoppar på träden och påskliljor som börjar titta fram så kommer snön. Idag drog jag till min vanliga skog och knatade, skubbade, och hasade runt. En liten utter, några äldre men ärtiga män med stavar och en nygammal bekant var fynden för dagen. Det var trevligt med några korta samtal i buskagen. Jag lyssnade på en vän i lurarna, närmare bestämt den guiden som varit med mig alla gånger på Rainier. Supersherpan som bestigit Everest 17 gånger. Och trevlig är han också. Jag hoppas våra vägar korsas snart igen. Tiden gick fort både i lurarna och i spåret. Jag glömde hänga upp parkeringslappen men tacksamt så påpekade Park Rangern att min bil är känd i skogen och de vet att lappen är betald för den är där ofta och sliter på gruset. Stammis i skogen, finns det något bättre att lägga till på sitt cv? Jag lägger till frekventa skogsbad i ensamhet till mitt cv också.     

Det florerade en artikel i både svenska och amerikanska tidningar ett par dagar tillbaka. Artiklarna handlade i stort om hur man blir formad av musiken man lyssnade på när man var 14 år. Mr Mister, Depeche Mode, Falco, Elton John och Lionel Richie är tydligen väldigt inflytelserika människor i mitt liv. Kul. Jag klämmer till med en gammal goding så här på torsdagsmorgonen.