En snygg och ibland färgglad halsduk hör till en av mina standard accessoarer. Det är ett enkelt sätt att piffa upp en trist svart polotröja, något som jag tyvärr alltför ofta slänger på mig vid 06.30 snåret varje morgon. Till mitt försvar måste jag säga att det är ofta kallt, ruggigt och väldigt tidigt på morgonen, då tar man det som ligger överst i klädhögen. Men då passar det ju bra att piffa till utsyrseln med en scarf. Eller hur?! Inte alltid så genomtänkt, man fiskar fram den halsduk som hänger ut på väg ut ur garderoben.

Idag är dagen då jag ska sluta med polo och scarf. Jag sprang in på Starbucks för att hämta en kaffe i farten och var väl inte alltför uppsnyggad och rosig men vem är det en vanlig torsdag framåt fyra snåret efter en lång dag. När jag står i kön kommer en kvinna och ställer sig bakom mig och ger mig en nick. Jaha, nick och hej säger jag med en nick. Än så länge är allt bra. Jag beställer min kaffe och drar mig bortåt “vänta-på-latte-kön” och nickkvinnan beställer och drar sig efter.

Snygg scarf, säger hon helt plötsligt.

Tack, säger jag.

Visst är det väl praktiskt, fortsätter hon, med en liten scarf och polo när man börjat fått kalkonhals.

Kalkonhals, my **!! Kaffet hamnar i vrångstupen och min förmodade kalkonhals guppar förnärmat. Nu blir det Drive-thru nästa gång!

Kalkonhals, ha… bara lite vågig!