När man flyttar långt bort, till ett annat hörn av världen, betyder det att man lämnar allt. Man lämnar sin familj, sina vänner, sina rutiner, sina arbeten och arbetskamrater, sitt hem… Listan kan göras oändlig. Vi var otroligt oförberedda och naiva. Och detta gjorde vi frivilligt om än lite hastigt. Självklart var beslutet genomtänkt, i alla fall genompratat under några kvällar på stranden i San Tropez. Första året kändes omväxlande panikartat, spännande, ledsamt, roligt och alla känslor man kan ha på en gång. Det andra året blev lite mer känslosamt stabilt, vi började känna oss hemma samtidigt som man känner en sorg att man missar så mycket “hemma”. Nyfödda och växande kusiner till barnen, sjuka föräldrar, syskon som man vill krama om nästan varje dag, vänner som man känt länge och barnens vänner som växer så mycket att man inte känner igen dem. Tredje året, som vi är inne på nu, känns avtrubbat och allt innan flytten känns avlägset. Nu är hemma här hemma och hemma i Sverige är semester. Vi åker inte längre hem utan till Sverige för att hälsa på. Sorgligt men sant. Och det gör att man får dåligt samvete.
När vi flyttade hit träffade vi nya vänner och vi jobbar fortfarande på att lära känna varandra. Vänskap tar tid. Vänskap måste ta tid. När vi kom hit och var sugna på att lära känna andra “inflyttade” svensk/amerikaner var det flera som var tveksamma om de ville träffa “nya” svenskar. Anledningen var att det var så jobbigt när de sedan flyttade “hem”. Jag tyckte det var lite fjantigt. Men… nu ska vänner till oss flytta mot nya äventyr i ett annat land på en annan kontinent så nu börjar jag förstå. Inte kul! Visst är det kul när det händer saker men vem sjutton gillar förändringar.
charlottebrekkan.com 