Kommer ni ihåg alla de barnen som hade torrt, mörkt bröd med något korvaktigt på och en skalad morot med sig på utflykterna. Till det hade de ofta med sig en urdiskad sirapsflaska med hemkokt rabarbersaft. Hur töntigt var inte det. Man ville ju ha vitt formbröd, kexchoklad och termos med varm O’boj. En sirapsflaska, buhu. Stackars nördiga barn.

Häromdagen diskade jag ur min första sirapsflaska! Jag blev lite varm i hjärtat och kunde nästan känna smaken av hemgjord rabarbersaft även om det var något som aldrig kokades hemma hos oss (vinbär är det som gäller hemma hos oss). Nu är ju flaskorna genomskinliga och moderna, i alla fall de svenska flaskorna vi kan få tag på här. Längst inne i skåpet hittade jag en vit, gammal flaska med en slatt sirap i, sockrad och trögflytande. Randen på sidan finns där, ni vet den fiffiga genomskinliga mätranden där man ser hur mycket som finns i flaskan. Barnen forstod inte alls vitsen med att återvinna en gammal sirapsflaska och kände sig mer än nöjda med sina vanliga vattenflaskor. Med den förklaringen fick jag också ett kraftigt ögonrull och en suck. Jag erbjöd Brjann flaskan som en turvattenflaska på hans triathlon men den föll inte honom i smaken. Kanske var han en av de barnen som hade en töntig sirapsflaska med sig till Stadsskogen på orienteringsdagarna? Jag behåller den själv. Den är numera min vattenflaska på mina träningspass och den är hur cool och nördig som helst!