Solen sken på sitt allra vackraste sätt idag, bergen tronade vita och glänsande på ena sidan av oss och vattnet glittrade på andra sidan. Redmond hade vädergudarna med sig idag och jag knöt på mig kängorna och promenerade långt, backe upp och backe ner. Jag önskade att jag hade tagit med mig kameran så jag hade kunnat visa er utsikten i kvarteret. Vita bergstoppar med sol slår havsutsikten med hästlänger på vintern. Det är ett färskt, nytt år idag. Ny framtid, nya utmaningar och nya möjligheter!

Vad jag kan minnas så har jag aldrig avlagt något nyårslöfte, i stället brukar jag sprida mina löften under hela året. Lite här och lite där, äta lite mindre, springa lite mer… På så sätt är det ju lättare att leva upp till sina löften. Eller så märks det inte så mycket om man inte lever upp till sina löften. Efter ett telefonsamtal från Sverige idag önskar jag att jag kunde avge ett löfte om att vara närmare, jag önskar verkligen att vi skulle kunna ses som vanligt, då och då, till vardags, ofta och hela tiden. Det är inte roligt att vara långt ifrån sina nära. Det var länge sedan jag hade kraftig hemlängtan. Visst känner jag ibland att jag skulle vilja vara hemma hos mamma och pappa, cykla ner till Hambergs och äta rimmad lax och stuvad potatis, ta en öl och en fiskburgare på Saluhallen, sitta på trappan på baksidan och dricka en kopp kaffe i radhusdrömmen. Men det blir mer och mer avlägset. Trots vacker utsikt och strålande sol skulle jag vilja äta krokan och fira bröllpsdag i Uppsala idag. Så mitt nyårslöfte för i år är att vara lite närmare, på något sätt, men hur har jag inte riktigt räknat ut än.