Det finns hur mycket litteratur som helst att läsa om barnuppfostran, curlingmetoder och gränssättning. Jag har faktiskt läst ganska många av dessa böcker av olika anledningar, främst genom mitt arbete. Jag har aldrig tyckt mig behöva ett uppfostringslexikon. Den dagen när man står där och känner att man inte har en aning om hur man ska bete sig och man tittar in i ett par stora barnögon så hinner man inte rota i bokminnet. Då gäller det bara att agera. Ibland skulle man vilja ha en stand in som kan gå upp och steka vete- och mjölkfria pannkakor men då hjälper det ju inte med en uppfostringsbok. Då behöver man ju helt enkelt Mary Poppins eller Nanny McPhee. Men jag har hört att dessa två personer inte existerar i verkligheten, konstigt.

Ibland trixar man och fixar, ändrar och byter för att alla ska bli nöjda. Ibland får man helt enkelt säga att det är jag som bestämmer oavsett vad ni tycker. Ibland får barnen bestämma och då gäller det verkligen att ligga lågt. Vårt lågvattenmärke var den dagen vi berättade att vi skulle flytta. Lägre än längst. Men trots alla darrande underläppar och tårande ögon så har det ju blivit ganska bra, nästan toppen faktiskt. Nästan jämt.

Ikväll vann jag priset för den sämsta föräldern på den här sidan jordklotet, eventuellt finns det någon värre i Ryssland eller Bulgarien. Jag hade dålig koll på almanackan och hade bokat klättringsresa med några vana klättrare till världens ände med medhavt tält. Tre barn och en mamma i ett tält. Tre barn och en mamma med ett campingkök. Ett överlyckligt barn och två halvglada. Men nu blev det fel och vi kan inte åka.

Vad gör jag nu? Säger att hon får shoppa vad hon vill? Beställer en resa till Hawaii på krediten? Låter henne få klättra hur mycket hon vill i en månad och bestämma middagsmat alt restaurang varje kväll?

Nej, det är nog bara att gilla läget. Låta prisbucklan som årets sämsta förälder glänsa några dagar innan jag lämnar över den till någon annan.

Glada miner nästan jämt.