Svenskarna har ju länge varit kända för att vara lagom, dricka sin mellanmjölk och välja att inte sticka ut. I ett inlägg på Maratonbloggen häromdagen diskuteras det att svenskarna har blivit allt mer extrema, lagom funkar inte för svenskar i min generation, “allt eller inget – generationen”. Tränar man så har man ett maratonmål, det duger inte längre att vara motionär. Jag tror faktiskt att det stämmer ganska bra. Alla vill vara bäst. Det räcker inte längre att ha normala intressen som att åka skidor ett par gånger på vintern och spela några rundor golf på sommaren. Helst ska man åka helikopter skidåkning, dyka bland hajar och åka på en månads yoga camp i Indien och komma tillbaka som en ny människa. Det är viktigt att inte ha sina barn i en vanlig skola utan det ska även där vara lite speciellt och extra med en udda inriktning. Jag kan till viss del känna igen mig själv. Jag har en tendens att “overdo” saker och ting men jag är långt ifrån ett marathon, hajdaykning och någon specialskola för barnen har jag starkt sagt ifrån. Antagligen är jag fortfarande lite för svensk för att gå hela vägen.

Men…vad vill jag komma med detta? Jo, kanske är det bra att vara lite lagom. Kanske vi alla skulle må lite bättre om vi valde den gyllene medelvägen, åt våra tacos på fredagkvällen och drog iväg på en charter ibland. Who am I kidding – jag tycker att det låter totalt kvävande!!! Hur kul är det att vara lagom?? Fram med dina extrema sidor, bejaka din manodepressivitet!!