Vi åt middag hemma igår, hälleflundra, bönor, potatis och en liten citronsås till. Allt frid och fröjd och efterrätten är på väg in på bordet. Brjann nyper en jordgubbe på vägen och nu blir det fart under galoscherna. Det börjar klia, han börjar svälla och intar en lätt rödaktig ton i ansiktet, halsen och så småningom på hela kroppen. Jag föreslår en tur till akuten, han tar en cola och tur in i duschen. Alla Sofias akut tabletter intas, allt utom hennes EpiPen åker fram. Efter envetet argumenterande blir det en tur till akuten och när det närmar sig så är färgen mer lila än röd, läpparna sticker och ser lite lätt spända ut. Gasen i botten och ett djupt andetag. Väl innanför de automatiska dörrarna så går det fort, dropp på, sängläge, blodtryck och sprutor. Fort går det och läkaren har en otroligt lättsam ton. Brjann upplyser om att det är OK men det kliar lite. Jag får ett blink av doktorn och han mimar Well done but don’t wait this long next time.

Nu är han uppe ur sängen. Grågul i ansiktet och trött som en försupen sjöbjörn. En näve med diverse tabletter har intagits och sköljs ner med en latte. Men varför vara hemma från jobbet när man kan plåga sig till jobbet på skakiga ben. Ikväll får det väl bli något säkert som en chokladpudding av pulver och vatten till efterrätt.