Igår var det en vanlig fredag igen. Pappa och mamma åkte hem i tordags efter ett två veckors besök. Nu är huset tomt igen och det är definitivt slut på semesterfasonerna i form av mat och dryck. Jag hade en Combat timme som blev en halvtimme extra bara för att jag hade tid. Efter det rullade jag över bron för lunch inne i stan med min allra bästa rektorskollega. Vår alldeles egna svenska kock Malin hade gjort en excellent clam chowder och härlig drottningpaj som vi utan problem skopade i oss medan vi planerade friluftsdag och sommaravslutning. Snart är det sommar!

Efter diverse upphämtningar och avsläpp på skolor, träningar och kalas så var jag äntligen hemma igen vid 17.30. Och där låg nya klockan och glänste på laddningsplats. På med klocka och kläder och ut innan mörkret faller. 1 timme och 20 minuter i långsamt tempo. Klockan satt som gjuten på armen, zunen längre upp på armen och benen kändes som betong. Jag tittade konstant bakom mig för att det kändes som om jag hade ett av barnen på ryggen. Backträningen på torsdag morgon och Combat på förmiddagen hade satt djupa spår. Efter korta 8 km trodde jag att jag skulle ge upp och insåg att jag inte ätit något mer än Malins goda clam chowder vid 12.30 och en snabb kopp kaffe vid 15. Det började kurra och inte hade jag någon Snickers i fickan inte. Konstigt nog dök Carolas Evighet upp i öronen när det var som värst. Ska man skratta eller gråta? Konstigt nog fick jag lite fart och kom upp i backen. Som skänk från ovan… Det blev 13 km i långsamt tempo och det var härligt att komma hem.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att ha en monsterklocka på armen. Det blir liksom en kamp mot klockan eftersom jag kan se hur fort jag springer. Och man kan ju alltid springa lite fortare. Som gurun säger: Fortare!!! Du kan göra vad som helst i 30 sekunder!