Jag är tillbaka! Efter två dygn i dimma börjar jag nu se verkligheten för vad den är, dyster och smärtsam. Jag måste erkänna att jag känner mig ganska eländig. Dessutom går tankarna betydligt snabbare än vänster hand, höger är fullständigt oanvändbar. Det tar tid att skriva och inlägget kommer att bli hyfsat kort.
Apatisk av hunger pga fastande sedan kvällen innan, vek som en blodsockertom tant med tunnelseende, åkte vi in till stan i onsdags vid lunch. Jag måste ha mat vid bestämda tider annars börjar jag få hallucinationer och inbillar mig att jag ska svimma. Framåt ettsnåret träffade jag narkosläkaren som hade kraftiga näshår och han gav mig alternativ 1 eller 2 vilket aldrig är bra. Jag satte upp fingret i luften och kände vilket håll det blåste åt och det blev det. Armblockning och kraftig sömn. Några timmar senare vaknade jag och trodde att jag skulle kräkas, svimma alt dö och sov en stund till innan rullstolen åke ner till garaget och bilen for hem till Eastside. Nu var det mesta ok fram till 2 am när armblockningen släppte. Allt går och jag sov en stund, träffade doktorn som gav mig tummen upp och visade fina bilder från insidan av axeln, sov lite till. Nu är det en nu dag och jag har duschat och klätt på mig alldeles själv. Och inspekterat mina tre hål i axeln. Stor seger. Jag klarar mig själv igen. Snart kan jag nog köra bil.
Jag hade en oerhört intelligent konversation med kirurgen och narkosläkaren innan den tunga sömnen. Jag uttryckte min rädsla för narkosen, jag kan inte tänka mig något värre änsprutor och en tub i halsen. De var lite förvånade och frågade hur det hade gått till när jag födde barn. Utan allt konstaterade jag, inte ens lustgas. Vilken Ironwoman sa någon varav jag får panik och utbrister –Please, don’t make me swim!! I can run and bike but please I don’t want to swim. Snark…
Caroline är hemma från skolan och packar. Om ett par timmar flyger hon och Brjann till Utah för att klättra. Det är Divisionals och Caroline försöker säkra en plats till Nationals. Vi här hemma håller tummarna!!