Jag fick en hint om att jag har haft dåligt med uppdateringar de senaste dagarna. Vänstern är långsam och livet känns allmänt sådär just nu. Men det blir bättre. This is for you Lena on the Plateau!

Uppgivenheten känns total. Livet är kraftigt begränsat och vänsterhänt.  Vad kan jag säga… jag känner att jag snart ger upp. Jag längtar efter att springa, cykla i skogen, att bli uppmuntrad med kraftiga ord, svettas i grupp, få turfbränna. Jag skulle göra nästan vad som helst för ett back intervallpass med gurun. Bara att kunna bre en smörgås och kunna klä på sig skulle och funka idag. Det skulle vara skönt. Första dagarna var det bra, nu är det pyton, det gör ont hela tiden och jag har bara mig själv att skylla för att jag har burit kaffekoppar och annat nödvändigt med höger.

Igår hade vi trots uppgivenhet och otrevligt humör en trevlig kväll. Vi firade en student och en 50 åring. Massor av svenskar och en hel del amerikaner. Gott och trevligt! Barnen var hemma och käkade pizza liggandes i soffan och marathontittade på James Bond och romantiska komedier. Win-Win. Barnen nöjda – Vi nöjda.

Brjann gjorde sitt andra triathlon igår och det gick betydligt bättre än den första. Han simmade som ett smäckert sjölejon i sin våtdräkt, cyklade snabbare än någonsin och sprang på bra. Nu är han officiellt en rutinerad triathlet. Imorse rullade han iväg i regnet för att simma i Beaver Lake. Våtdräkt på! Äventyrligt! Eller kanske bara maniskt?

Sommaren närmar sig (enligt almanackan) och vi börjar se ett slut på skolan. Tre dagar kvar, tre långa dagar. I morgon har vi graduation för C. Det är stort att sluta 6an här. C har blivit valt till årskursens talare och har skrivit och filat på ett långt tal som ska hållas i morgon. Familjen har rutin, J gjorde desamma förra året.

De händer inte mycket här just nu, vi väntar på att åka till Sverige om 10 dagar. Men innan dess ska vi dra ut på camping till kusten och fira midsommar. Men vi hörs innan dess…