Löpkänslan vill inte riktigt infinna sig, det går mer än trögt. Jag flåsar på hög nivå. Pulsen maxar i varje backe och jag har uppnått nya höjder på staplarna på Garmin. Jag tycker ändå inte att det har gått så otroligt lång tid sedan Boot Camp och rejäl träning. Men räknar jag bakåt så är det mer än 11 veckor. Det är lång tid. Flås är färskvara. Månader att bygga upp och några veckor att rasera. Axeln känns bra. Ärren syns knappt. Det ser inte längre ut som om jag har blivit skjuten med tre skott på nära håll. Den sitter kvar där den ska och det är ju bra. Det var nog egentligen det som var målet med sommaren.

Idag ska jag ta mig till Västerås för att hälsa på en vän som fyller 102 i november. Otroligt, eller hur! Jag fick komma idag för imorgon skulle hon åka till Stockholm och roa sig. Almanackan är full.

Idag känns det som höst i luften. Blommorna börjar blomma ut och äpplena växer. Det skulle vara skönt att hålla fast sommaren några veckor till.