Det är allt annat än en avslappnad fredagmorgon i vårt hem. Jag åt frukost i lugn och ro straxt efter 5 i morse och drog sedan iväg för att svettas med några kompisar. Lagom till att jag kommit hem och gjort iordning en kopp kaffe och rostat en bagel strax före 7.30 hasar sig Brjann ner för trappan med kraftiga bensmärtor. Träningsvärk på hög nivå. Jag föreslog två Advil och kaffe. För en gångs skull så knaprade han i sig två små blå piller. Han ökade på sina intervaller till det dubbla igår för att göra sig redo för en Half Iron i slutet av september. Det slog till. Nu har jag duschat, packat mina prylar, ätit frukost för tredje gången, packat maten och väckt barnen. Brjann har ett akut möte med någon i ett annat land och i en annan tidzon. Nu ligger tre barn utslagna i soffan, nyvakna och nyätna. Men opackade. Jag har precis packat ur bilen. Det är ta mig sjutton komik på hög nivå. Packa, packa i och packa ur, packa om, packa till och packa i… och så packar vi ur igen… Varning för demens. Har jag inte sett vad som stoppats i bilen kan jag inte lita på att prylarna är med. Tragiskt men sant. Snart är vi klara men antagligen har vi glömt hälften. Det kommer sluta med att vi får äta ekorre, bark och gammal snok, och skölja ner härligheten med havsvatten. Nej, jag vet att vi har några öl och lite lemonade i bakluckan. Tror jag. Ahhh… nu måste jag ut och packa om igen.