Sprang på ett citat av någon okänd idag. Att fullfölja är att segra! Jag brukar inte tänka så, men ska absolut börja tänka åt det hållet. Jag har en inre kamp mot mig själv, jag kämpar hela tiden mot att vinna eller åtminstone att bli betydligt bättre. Brjann brukar skämta och fråga om jag vann när jag kommer hem från styrkepassen eller när jag hur sprungit intervaller själv. Det är ju svårt att vinna när man är 15-20 män och kvinnor som alla utgår från sin nivå. Men jag brukar hitta något moment där jag faktiskt kan vinna men talar absolut inte om det för någon för det vore ju vansinnigt pinsamt. Ofta tränar man med en eller ett par andra i en grupp och ibland kan det faktiskt vara trevligt att vara den som peppar och hjälper men inte alltid. Jag har min vapendragare till kompis, vi ses i vått och torrt, morgon efter morgon, och de vänliga orden haglar i kapp med förolämpningarna. Idag när timmen var över sa hon helt plötsligt –vi vann inte idag. Vi är alltså två som på något sätt lyckas med konststycket att vinna fast det inte finns några tävlingsmoment. Det känns skönt att jag har parat ihop mig med rätt person, svart humor och vinnarskalle. Att fullfölja kan vara att segra men att vinna är bra mycket bättre.