Jag har förstått på flera av mina läsare (oj, det lät stort) att ni surar lite över min negativa inställning till IKEA. Jag ska snart släppa det för ett tag och leda in livet på mer positiva banor. En sista punkt bara. Det handlar inte bara om att jag gillar Marabou osv egentligen tycker jag att Marabou är en skitprodukt med mängder av slaggprodukter i och allt annat än choklad. Saken är den att när IKEA, KF och ännu mera ICA väljer att ta fram sina egna märken så beror det ju på att de upptäcker att de kan tjäna pengar och inte så mycket göra en bättre produkt. Vem vill inte tjäna pengar? Vill vi egentligen ha en sämre produkt. Men stora företag har stora förpliktelser. De ska föregå med gott exempel, släppa in nya produkter som skapar en bättre marknad och matmångfald och inte bromsa marknaden. Men det som händer är att butikernas utbud minskar och bli mer enkelriktat och alla små aktörer får mindre hyllplats eller tas ur bruk. De små som ofta har en bättre men lite dyrare produkt och ofta ett bättre och nyttigare sätt att producera sin vara. Det är ju precis det vi idag ofta efterlyser, gårdsproducerat, familjeägt, småbruk, ekologiskt osv. Vi vill ju veta var maten kommer ifrån. Konsumenten får inte ens en chans att att göra ett eget val för att någon annan väljer åt oss. Vi får i slutändan färre valmöjligheter. Vi vill välja själva eller hur? Det är en av anledningarna att IKEAs förändring stör mig. Och så självklart att deras svenska mat och ansikte utåt inte är svenskt. Tänk på hur du handlar. Jag är absolut inte något föredöme men undviker alltid t ex ICAs egna varor och betalar hellre några kronor mer för ett “riktigt märke” (när jag är i Sverige).

Men… här har det varit mulet och lite duggregn för att tala om något neutralt. Skönt tycker jag men jag hinner nog ändra inställning innan veckan är slut. Det känns ganska bra att hösten är påväg. Idag har jag firat födelsedag och njutit varje sekund. Jag är pigg som en fjolårskalv och lika smärt som en ungbjörk och halva livet har passerat i ett vingslag. Jag har börjat inse min begränsning och förstår helt mentalt att jag inte kan springa ett helt maraton med en axel som gnisslar och mindre än en månads seriös löpträning. Jag är uppe i ca 50km i veckan men inser att det är lite lite och att det har gått lite fort. Jag sliter sönder benen och kanske är det så att jag ska backa lite och dra ner lite på tempot. Det får bli som det blir vid starten, jag kanske till och med får promenera runt banan. Ett moget beslut av en ett år äldre kvinna.