Skulle så gärna kommit hem till ett enormt, vackert fruktfat med frukt i alla färger och höstlöven som dalar ner utanför fönstret. Huset skulle gärna få lukta såpa även om jag inte direkt gillar lukten av såpa. Jag gillar mer Vimdoft, men skulle kunna ta lite doft av såpa nu. Istället kom jag hem till frukostdisken. Glas och skålar med halvätna flingor. Var tar timmarna vägen? Viljan finns men tiden krymper. Och så skulle jag gärna vara närmare mamma och pappa nu, vara med där det händer. Bara några dagar. Och lukta på böcker.

Nu har jag börjat knapra på bakchokladen. Ni vet den där som ligger längst bak i skafferiet, lite torr, som börjat ändra färg och blivit lite vitgrå. Den som man kan smälta för trolla lite med en tråkig chokladkaka. Backup choklad. Reserv choklad. Två rutor har försvunnit medan jag läste DN och SvD på nätet. Men vad gör man inte om suget sätter in. Trist att suget fortfarande finns kvar efter två äckliga blockchokladsbitar och en stor latte. Måste komma ihåg att köpa lite bättre choklad.

Jag har ätit lunch med Brjann idag. Vi tog en tur till vårt favoritställe och laddade lite inför morgondagen. Brjann har sin första Half Iron i morgon. Jag laddar med honom. Jag har mer än två veckor kvar och jag känner mig som om jag ska få ett nervöst sammanbrott. Jag fokuserar på det stora misslyckandet i stället för att fokusera på målgången. Brjann är bättre att fokusera på målet men är fortfarande nervös som om det vore första skoldagen i ettan. Hur det än är så är målgången närmare för varje dag. Men alla säger att det inte är målet man ska fokusera på utan vägen dit. Jag vet att vägen har varit hyfsad krokig och jag känner mig rätt färdig med vägen dit. Och jag vet att jag gärna ser honom passera in i målfållan efter lunch i morgon. Då kan en av oss pusta ut.

Vi har en problematisk tå i familjen. En klättrartå som har spruckigt, hamnat på glid, ur fokus och gör förbaskat ont. Nu har vi varit hos vår magiska doktor och då blev det röntgen, diagnos och vi ses igen på måndag. Vi hoppas att måndagen blir en fin dag. Och att tån som sparkades in i en kusin och en fotboll i juni börjar läka rakt och inte snett. Vi hoppas ju också att Gustav inte har några bestående men av sparken. Vi hoppas mycket här eftersom klättraren lever för att klättra. Det är ju inte kul att bara göra armhävningar.

Nu har jag sprejat mina löpardojjor med Fabreze och väntar på att en magisk doft ska sprida sig i huset. Men nej… det blir väl till att inhandla såpa under morgondagen…