I april sprang jag en halvmara i Kirkland. Jag vaknade en morgon i mars och fick för mig att kan alla andra så kan faktiskt jag. Sprang gjorde jag ju några dagar i veckan men en fot med en stressfraktur hade stört träningen lite sedan i januari. Foten läkte och jag sprang min första halvmara i april. Samma kväll anmälde jag mig till Portland Marathon. Det skulle bli en perfekt uppladdning och jag hade om jag inte minns fel 27 veckor för löpträning. Jag började köra boot camp träning två okristligt tidiga mornar i veckan för att få lite hjälp med löpningen. Det gjorde ju att det blev lite mycket och axeln som hade börjat trassla i november trasslade till det ordentligt. Det gjorde riktigt ont jämt, jag kunde inte hålla upp armen över huvudet, jag tappade vikterna och inte mindre än 8 gånger fick jag den tillbaka satt i rätt läge med efterföljande isning, avsvällande och knäsvaghet. Tillslut gick jag till en axelspecialist och blev insugen på operation snabbare än kvickt. I mitten av juni, 10 dagar innan Sverigeresan sov jag några timmar och vaknade upp som ny. Det gjorde faktiskt ont, första månaden vaknade jag varje gång jag rörde mig i sömnen men det gjorde ännu ondare innan operationen. När vi kom hem från Sverige i slutet av augusti träffade jag doktorn och han ville att jag skulle vila minst en månad till. Men nu kände jag att det fick vara nog. Jag gick tillbaka till mina vanliga träningspass och började på det springa 3-4 ggr i veckan. Jag hade helt klart tappat flåset och lagt på mig en hel del under sommaren. Som en testtur gjorde jag en halvmara på Labor Day i ohygglig värme. Förra veckan kände jag mig ganska laddad men något nervös när jag sprang min sista långrunda. Jag visste att jag skulle kunna avsluta utan att skämmas. I onsdags gick jag som vanligt på träningen på morgonen och kände efter 2000ft på versa climbern att hela golvet gungade och två timmar senare var jag genomförkyld och hade feber. Torsdagen tillbringades i soffan och fredagen likaså. Jäv&a &#”! vad orättvist! I går lördag åkte vi till Portland och planen var att gå runt med näsduken i handen och dricka vatten för att dämpa hostan. Jag hade faktiskt ingen lust att ge upp så nära målsnöret.

Jag sprang runt hela loppet, halvsakta, men jag sprang. Jag kom långt ifrån den tid jag hade räknat med men kom in långt innan skamgränsen. Strax före 20e milen dök Brjann och tjejerna upp och det enda jag fick fram var att jag var förbannat trött, vi ses vid målgången. Vilket lyft att se de fyra huttra vid kanten. Alla har varnat mig för 20 milen, någonstans vid 33km, där har flera sagt att jag kommer gå i väggen. Det fanns inga väggar på mitt lopp. Däremot var det förbannat regnigt och kallt. Fingrarna var blåvita efter 5km och kläderna var blöta och kalla av regn och inte av svett. På påfarten till sista bron gjorde helt plötsligt ena foten ont och när jag tittade ner var ena skon röd av blod. Då var det bara några kilometer kvar så varför stanna då.

Jag träffade folk från hela USA på vägen. Det pratas, stöttas och peppas och ibland får man hjälp att glömma att det är mil kvar och ibland får man någon annan att glömma. Det är grisigt att springa, svettigt, dreggligt, äcklig sportdryck och halvätna bananer längs vägkanten. Men samtidigt så var det alldeles fantastiskt. Det var människor längs hela vägen som tjoade mitt namn som så påpassligt stog på nummerlappen och vid varje mile var det musikunderhållning i form av storband, säckpipor, marinkårsband, countryband, you name it. Sista hundra meterna kändes helt otroligt bra, jag hade ju kunnat fortsatt hur långt som helt. Och sedan är det slut och löjligt nog så blinkade jag bort några tårar när jag gömde mig under filten helt genomfrusen. Och sen stog hela Brekkan teamet där och väntade med Snickers och vatten. Och nu måste jag helt enkelt koncentrera mig på att ta mig på spårvagnen och sedan till bilen, för attans vad stel jag är. Ett snabbt ombyte i parkeringsgaraget och sedan hem till Redmond, 3-4 timmar i bilen.

Det enda jag kunde tänka på från början till slut att jag måste bara göra om det här när jag är frisk. Nästa gång vet jag hur coolt det är!