Klockan ringde 05.15 imorse och det var bara att blinka bort sömnen och sträcka på kroppen. En timme senare satt Caroline och jag i bilen på väg in mot stan, nyätna och laddade för tävling. Det var kolsvart och tomt på andra bilar. Vi konstaterade att det var en bra lördag, vi hade kort att köra. Det hade kunnat vara södra Oregon eller Tacoma och nu var det bara över bron förbi Mercer Island och in till Seattle. Det här klättringsgymmet ligger i en något tveksam del av stan där man inte gärna tar en promenad när mörkret har lagt sig. Det var mängder av bilar placerade längs gatorna med sovande människor i. Och värre var att det var gott om kartonghus där kylan börjar krypa in på nätterna.
Vi var på plats tidigt och hann med registrering och prat innan det blev kaos. Caroline har inte klättrat på länge. Hennes brutna tå har spökat sedan i juni så det var med stor förväntan klättrerskan spände på sig skorna och kalkade händerna. Det gick bra, enbart glada miner och positiva utrop. Viktigast var inte att vinna eller placera sig bra idag utan få klättra tillsammans med sina kompisar.
Vi hann till och med sitta ner för en liten matpaus. Jag tror att det börjar kallas rutin, gammal i gänget, koll på läget, veteran… både klättrerskan och mamman. Det var som vanligt ett gäng med trevliga föräldrar och detta eminenta ställe hade dessutom en bra kaffemaskin.
Övriga familjen var kvar på vår sida av stan och spelade fotbollsmatch. Vinst med 4-0 och glada miner. De kom hem iskalla och blåa om läpparna. Det är verkligen höst!
Nu börjar vi trappa ner. Det sätter sina spår att kliva upp innan solen visat sig. Det gäller att inte inta soffläge för att då är kvällen snabbt förbi.
charlottebrekkan.com 