Summan av kardemumman, som jag ser det finns det några punkter att sammanfatta alla hinder eller mot/framgångar med löpträning fram till ett mål. Jag säger inte på något sätt med detta att jag vet hur det funkar, är bäst på att springa eller en superatlet, tvärtom så har jag mycket att lära. Man är ensam när man springer och då är det extra lätt att ge upp. Jag har sammanfattat mina egna problem och hinder på väg mot nästa mål. 

Jag är ju egentligen ingen löpare, hur många gånger har jag sagt det? Varje dag i flera år nu. I verkligheten är det ju så att jag är en av många andra. Många skubbar lätt förbi, glider gracilt fram som gaseller, älgar fram med stora kliv, skuttar som harar och då är det lätt att se sig själv som väldigt långsam och aningen klumpig och tung i stegen. Men långsam eller snabb, spelar det egentligen så stor roll? Visst, det skulle ju vara skönt att vara lite snabbare och lite mindre svettig, men på mållinjen väntar en medalj och oftast schysst käk oavsett hur snabb du är. Punkt nummer ett: Kom över att du svettas, är blålila i ansiktet, långsammare än många andra och är oattraktiv när du springer. Viktigast är att du springer. Titta dig omkring och njut av allt du ser! Det går framåt.

Berätta för andra om dina planer, då kan du inte ge upp lika lätt. Min första tanke när jag anmälde mig till Portland Marathon förra året var att jag inte skulle säga något för då kunde jag egentligen inte misslyckas. Jag hade kunnat lägga av halvvägs, sluta träna, inte vara där när startskottet gick av och låtsas som ingenting. Det enda som skulle hända var att jag skulle förlora några tusen i anmälningsavgifter. Men det blev viktigare än någonsin att avsluta uppdraget trots bara 6 veckors träning efter operationen och en grym förkylning som slutade med att febern gick ner på självaste maratondagen. Med facit i hand hade jag ju önskat att jag varit frisk för då hade det gått betydligt fortare men viktigaste var att jag avslutade. Punkt nummer två: Se till att prata om dina planer, då är det för pinsamt att ge upp halvvägs.

Crosstrain! Att bara springa är inte bra. Jag är lat och tycker om när det är roligt, jag tar hellre en klass med mina kompisar än går ut och skubbar när regnet öser ner. Det är faktiskt så att det är viktigt att göra annat än bara springa. Men… ta inte bort dina löppass utan byt mot något som fungerar liknande. Byter du bort ditt löppass till ett styrkepass är det faktiskt bara att knyta på sig skorna i alla fall. Styrka hjälper inte flåset. Är benen trötta, byt till ett riktigt bra spinnpass. Kan du inte springa på grund av skada så gör något annat i stället, simma, cykla… Jag har en ny taktik, jag har bytt mina intervallpass mot cardioklasser med sprintar i och lägger på några kilometer efter klasserna. Jag vet inte om det egentligen är jättebra men mitt mål är ju inte att springa snabbt utan att avsluta nästa maraton. Men det går inte att byta ut långpassen, det är bara att bita ihop och göra sina timmar på helgen.  Punkt nummer tre: träna inte bara löpning. Gör sådant du tycker är roligt och ta hand om kroppen så du inte blir skadad eller blir sliten på grund av för mycket löpning. Men tyvärr så är det ju så att man måste nöta in milen så det går inte att byta ut för mycket.

Ha en plan men var flexibel. Det är faktiskt inte det lättaste. Även om du normalt inte brukar träffa en personlig tränare så tror jag att det är bra att hitta någon att sätta upp mål och planera vägen till målet. En mentor, tränare eller jättebra kompis som pushar, frågar, hjälper till och trycker på lite extra när det är trögt. Hitta någon du litar på och som du vet har gjort samma sak själv. Och hitta någon att träna med, någon som står och väntar varje dag. Jag träffade min pt för ett par veckor sedan och satte en plan fram till sommaren. Min plan var att fortsätta i samma takt som jag gjorde innan, lägga till ett långpass i veckan och dyka upp på startlinjen i maj. Så såg inte hans plan för mig ut och jag börjar förstå hur han tänker. Min plan består såklart av träning, mycket blandad träning men också ett race i månaden, duthalons, terränglopp, äventyrstävlingar och halvmaror och sedan slutar det med en mara i maj. Jag har inte helt bestämt mig för om jag ska göra det han säger. Men, punkt nummer fyra: skaffa en mentor, kompis eller tränare och gör en plan med många delmål. Lägg inte allt krut på ett lopp.

Och en sak till som inte är en riktig punkt men tänk rätt. När det är 5 km kvar, en lång backe eller blodsmaken tränger sig på då gäller det bara att hitta ett mantra och upprepa för sig själv…

Suck it up, kämpa, try harder, fast feet… eller räkna steg… ibland känns det inte bra och då är det bara att bita ihop och försöka igen.

Och så går det till! Nu gäller det bara att leva som man lär.