Idag hade turen att få äta lunch med två nyanlända svenskar, en liten och en stor. Det var jättetrevligt på alla sätt och jag jag är helt säker på att vi snart ses igen. Antagligen i löparspåret. Vi pratade om flytten över, skolor, hur man lär sig engelska och en hel del annat och det fick mig att tänka på hur det faktiskt kändes. Det är ju lite drygt fyra år sedan vi kom hit till Redmond. Planen var ju att stanna ett par år och nu har planen blivit omskriven eller egentligen är planen oskriven. Det är ju jättespännande att flytta långt, till ett annat land, en annan kultur och ett annat språk. Spännande men inte alltid lätt och roligt. Nu har vi kommit till den punkten att det inte är speciellt spännande längre, nu är det mer spännande att komma till Sverige på sommaren. Men nu är det lätt och ganska roligt, eller helt normalt kanske är bättre att säga. Jag vet inte riktigt när det vände men man vaknar en morgon och känner sig hemma och den hemlängtan man ibland kan känna har bytts ut till en annan typ av längtan. En längtan efter mamma och pappa, syskon och vanligheter. Ljudet, doften och välkända ansikten på ICA. Smaken av rimmad lax och stuvad potatis, en korv med bröd på stan eller sockerdricka på Operan. Ljudet av välkända kyrkklockor, cyklar som rullar i snön och barn som leker på skolgårdar. Efter lunchen och en löptur åkte jag  hem och började läsa på mitt absolut största dokument i min dator, Min bok. 195 sidor brev och dagboksliknande anteckningar från våra två första år som amerikabor. Jag tror inte att det dokumentet kommer att lämna min dator men kanske några snuttar då och då.

Dag 2 i det nya landet:

Vi hade stämt träff med vår Relocation Manager, hon är inhyrd av företaget för att hjälpa oss med det första praktiska bestyren så som bankkort, telefoner, bil, bostad… Hon hade laddat upp med kartor, informationsbroschyrer och böcker. Jag känner att jag bara sitter och gapar, informationen passerar utan att något fastnar. Jag tittar på Brjann och han verkar ha koll på läget. Skönt! Jag försöker fästa blicken på den stora kartan men allt är bara en enda klump med gator i rutsystem och massor av vatten och broar. Hon frågar mig gång på gång var vi har tänkt oss att bo. Jag vet inte… jag vet ju inte ens var på kartan jag är nu! Sist jag blinkade var jag på semester i Nice och nu är jag här. Hur gick det till? Vi måste bestämma oss! I övermorgon börjar Brjann jobba i byggnad 43 och då är det jag som rattar hyrbilen mot husvisningar. Hon kör omkring oss och pekar ut viktiga landmärken: posten, sjukhusen, skolor (har ni tänkt er någon speciell skola?), matäffärer, ekologiska affärer (äter ni ekologiskt?), badhus (tycker ni om att simma?), bilhandlare (vilken bil ska ni köpa?)… Jag vet inte var jag är och jag känner mig helt plötsligt jättebarnslig och svarar goddag yxskaft på alla frågor. Jag vill att någon annan ska göra alla val åt mig men det ingår inte i relocation paketet! Jag tänker bara ta det som ingår!!! Det visar sig att ingenting ingår, det går inte att beställa en Bamsemeny med Pucko inklusive allt i det nya livet.

Så blev det måndag och Brjann börjar jobba. Vi andra fyra i familjen åker runt ganska planlöst och låtsas att vi är på semester. Barnen förstår inte många ord av det som sägs och alla är fullkomligt utmattade. Det största beslutet varje dag är att enas om var vi ska äta lunch. 

Men det blev ju bättre…