Det låter alltid som en bra ide att anmäla sig till ett lopp som är flera månader bort. Man lägger datumet på minnet och glömmer snabbt bort det igen. Så närmar sig dagen fortare än man tror. Helt plötsligt är det en vecka kvar och då spanar man mot himlen och tittar på termometern varje morgon och tänker att det hinner nog spricka upp.

Imorse ringde klockan 5.45. Caroline skulle väckas för att åka till Oregon över dagen på klättringstävling och Brjann och jag skulle dra på oss löparskorna. Vi packade matsäck till Caroline och packade Gu till oss. Det var betydligt mer än skor som behövdes innan vi for. Långa tights, korta Under Armor under, linne, tröja, regnjacka, buff och handskar. Dessutom varsin gammal fleece som vi dumpade och donerade vid starten. Vädret var miserabelt. Grå himmel och regn. Handskarna var blöta efter 3 miles och regnjackan kändes som ett våtvarmt omslag.

Två timmar innan åkte vi shuttle ner till Issaquah och väntade i en evighet innan start. Som tur var fick vi sitta kvar i skolbussarna och hålla värmen medan regnet droppade utanför.  Till sällskap hade vi två kompisar som var laddade och förväntansfulla.

Många tankar hinner fara genom huvudet under en halvmara, min sista innan min fulla. För mig är de första milen värst och sedan brukar det släppa. Idag var det bara kallt och lerigt och tanken på att springa 26,2 miles i liknande väder känns inte så lockande. Men samtidigt är det lockande. Konstigt. Jag sprang alldeles för fort första halvtimmen, jag hakade på min kompis Jo men saktade ner efter 4 km. Dessutom hade jag glömt min klocka så jag visste inte vilken tid eller vilken mile jag var på. Vid mile 7 sprang Brjann ifatt mig och sedan höll vi sällskap fram till det var 500 meter kvar, då ryckte jag och insåg att jag borde ha ryckt för 2 km sedan. Jag hade alldeles för mycket kvar i benen.

Och så var vi extra snygga efter 13,1 miles…