Springtur till Stehekin

För en vecka sedan kom jag hem efter en tur ute i vildmarken. Smutsig, något illaluktande och med blåsor både lite här och var. Efter det har dagarna gått, vardagen varit vardaglig och blåsorna sakta börjat läka. Innan resan låg nervositeten som en dimma. Att vandra över bergen, även om det går fort går bra. Men springa tillsammans med löpstarka män, med ryggsäck på ryggen i tuff terräng med höjdmeter i mängder, det är något helt annat. Jag har en förmåga att välja intressanta äventyr.

Jag hade turen att få följa med på en äventyrslöpresa som skulle gå över bergen in till Stehekin Valley, norr om Lake Chelan. En avskild och svåråtkomlig plats där det bor ca 70-80 människor året runt. Enklast att ta sig dit är med båt som tar sig över hela Lake Chelan eller med sjöplan. Vi skulle alltså springa dit, stanna i området två dagar och hika och sedan springa hem en annan väg. Vi sprang med ganska lätta ryggsäckar med vatten, mat och minsta möjliga viktigheter så som pannlampa, foliefilt, vattenfilter, kläder etc. Ett par veckor innan turen skickade vi ombyte, tandborste, tvål och lite annat med post som skulle vänta på oss när vi kom fram.

Första dagen skulle vi ta oss över Cascade Pass i North Cascades och springa till Stehekin Valley Ranch. En nätt tur på ca 35 km. Dagen började med regn och 3500ft uppför. Tankarna snurrade i huvudet. Jag var inte först men inte heller sist. Benen trummade på, ryggsäcken skavde en aning och regnjackan åkte av och på. Kartan åkte upp och ner ur fickan. Vi fick instruktioner i bilen innan vi lämnade parkeringen på morgonkvisten. Håll höger vid floden, eller var det vänster, fortsätt rakt fram till Pacific Crest Trail eller var det åt höger. Alla instruktioner var som bortblåsta och hjärnan bortkopplad. Och så stod jag på en sten uppe på Cascade Pass och tittade ut över evigheten och kände mig som liten lort.

IMG_5740

Jag gick lite fel, vände, gick lite fel igen och beslutade mig för att vänta lite och läsa kartan. Sen bar det av igen och jag hoppade över något som såg ut som björnbajs. Just det ja, jag var ju inte direkt ensam. Nu gick det fortare ett tag, ganska mycket nedför. Efter några kilometer kom jag ifatt de snabba killarna som saktat ner för att ta sig över ett vattenfall och vi alla stannade för att äta lite.

Det var öppen terräng och stora stenpartier så här högt upp. De kommenterade att jag rusat förbi området med flera björnar. Oj, vilka björnar? Ibland är det bra att vara inne i sin egen bubbla och inte se eller veta vad som sker omkring en. Jag hade en känsla av att det var någon vid sidan av mig och jag kände lukten men tror jag valde att inte se.

IMG_5736 (1)

Sen bar det av och jag hade sällskap fram till vi kom till en stor flod där bron var uppdragen på andra sidan i väntan på vintern. Det var så mycket vatten, forsande iskallt smältvatten från bergen. Det tog lite tid men vi kom över. Med blöta kläder upp till midjan var det bara att fortsätta. Terrängen tätnade och jag hörde morrande ljud. Jag bestämde mig föra att inte titta bakåt.

Sen var det ju det där med höger och vänster. Det är lätt gjort att springa fel när man börjar bli trött. Jag räknade till 34 km och 5000ft upp och ner ungefär och då blev det fel. Och så tog stigen slut. Jag satte mig återigen ner på en sten och tänkte att nu är det kört. Jag orkar inte en meter till, jag vet inte var jag är och nu blir jag kattmat till en väldigt stor katt. Men när det inte finns några alternativ så är det ju bara att rycka upp sig och snurra lite på kartan och bestämma sig för att man tror att man vet var man är. Det tog en timme och lite till men sedan var jag framme och gick med släpande steg på grusvägen som ledde till ranchen där vi skulle bo. Sista milen gick i raketfart. När jag kom fram satt killarna på verandan, nyduschade och muntra. Jag låtsades vara pigg och satte mig en stund. Sen fick de hjälpa mig upp ur stolen. 47.2km blev det. Det var ett tag sedan jag sprang ett maraton och lite till i tuff terräng. Det var lite oplanerat.

Vi åt, vi sov och vi åt igen. Maten serverades i enorma vilda västern portioner. Brisket, lax, revben, ägg, bönor och stora, feta skivor av vitt bröd med smör. Varje dag avslutades med 8 sorters paj med en rejäl klick vispgrädde. Det sköljdes ner med lemonad. Krafterna kom tillbaka och vi vandrade och joggade i två dagar.

Första lediga dagen bar det av upp Mt McGregor. Brant, högt och snöstorm. Jag var något halt, trodde ärligt att nu var dagen kommen för två höftledsoperationer och bestämde mig för att jogga tillbaka lite tidigare. Det blev närmare 18km av ankvaggande i naturen.

Ledig dag nummer två tog vi en turisttur och tittade på allt som gick att se. Gamla skolbyggnaden, postkontoret, en utsiktshike, gamla stugor, växter… allt vi kunde hitta till fots. Vi var till och med på en farm där vi blev lovade att se en enorm morot men det slutade med att det inte fanns några morötter kvar men enorma kålhuvuden och en liten plats där man kunde hela sig med hockuspockuskristaller, luktagott ljus och lyckopiller. Livet på landet. Det var skönt att röra på benen som började bli allt stelare.

20190928_192451597_ios

Mer mat och mer lemonad. Prime rib och paj. Vi inhandlade öl i den lilla butiken/båtbiljettshoppen och skålade i ljummen IPA sista kvällen med gänget. Vädret började bli lite tveksamt och vi bestämde att sista dagen skulle få börja lite tidigare än bestämt så vi inte skulle bli fast i snöstormen som började blåsa in. Jag lyssnade på regnet och vinden som slog mot taket hela sista natten.

Klockan ringde tidigt, frukosten blev lätt idag och ryggsäcken hänges återigen på ryggen. Och sedan bar det av. Jag hade bestämt mig för att springa med två andra så att jag skulle hitta tillbaka. Och så fick jag lite björn- och kattfrossa efter första dagen.

Idag gick turen från Stehekin Valley Ranch till Rainy Pass. Det började uppför och fortsatte i den andan. Inte min favoritdag precis. Det var ett konstant klättrande, höjdmeter efter höjdmeter, smal, lerig stig och sten, slingrande uppför. Efter ungefär 13 km började snön yra i luften och några kilometer senare var det helt vitt på marken, det var dags att dra upp tempot en aning. Det började bli kallare och kallare och vantarna kunde inte hålla kylan borta. Jag var tacksam att jag hade stoppat ner ett par långa tights och extra vantar. Allt blev genomblött av regnet och snön, skorna var täckta av lera och fötterna blå av kyla och vatten.

Sista kilometrarna var stigarna helt snötäckta och det var vitt på träden. Vinter i september. Efter 31.5 km så var jag framme vid bilen där killarna väntade. Genomfrusen. Det finns inget mer komplicerat än att byta kläder bak i en bil när man är blöt och iskall. Fingrarna fungerar inte, blöta, tighta kläder limmar sig på kroppen och så ska ju också nakenheten magiskt gömmas när man är i grupp. Det tog en timme eller så innan kroppen tinade upp och jag hade tredubbla herrjackor insnurrade runt kroppen som samlades in från alla i bilen.

Väl hemma igen så badas leran bort, tårna har varit blöta i dagar så blåsor har puffat upp lite överallt, fingrarna har fått normal färg och storlek och ryggsäcken töms på allt innehåll och blivit instoppat i tvättmaskinen. Och så är det måndag igen.

Summan av kardemumman. 68.5 miles – 109.6 km plus lite till som inte klockan fått med. Långt, vilt, ensamt, nedbrytande och stärkande. Det började i sensommarväder, träden bytte till höstfärger i bergen och luften blev krispig och så kom vintern med enorma mänger snö som en överraskning sista dagen.

IMG_5745

Bilder lånade av Robert, Nick och Anna.

The Open ending

CrossFit Open is for the fittest people on earth. It’s truly amazing the stuff they accomplish with their bodies. But at the same time CrossFit Open is for pretty ordinary, half-assed athletes, middle aged moms like moi. I can’t say that I’ve taken it so very serious but I feel like I want to finish what I started. Last year was a disaster, pneumonia first week of Open. And you probably know that it takes more than a few days to rest up. I am not very proud that I kept training with pneumonia but that’s life. Add a couple of tumors and surgery the months before and the mental part of life got very mental. And Ironman training on top of that, a stress that I didn’t get my 100 mile bike rides and long runs in on the right day because of nonfunctioning lungs. Sometimes you need to stick to your plan to keep your life on track. It all worked out and I was race ready, switched races and went to Alaska. Great decision.

This year’s Open is interesting. I am constantly worried that I will rip my shoulder out of place so I tend to be over careful. My inner athlete is stronger than the outside, it’s frustrating. And then I got some back issues during 16.4 because of bad lifestyle choices and french fries. Started 16.5 but had to stop after 5 minutes. Went to the chiropractor and straightened things out, rested for a few hours and went back to finish it. Phew. Closure. It is always good to finish something you started. A race is a race. Open is not like running a marathon or finishing a nasty adventure race when you finish exhausted but high on endorphins but I think it’s good to finish what you started. It’s a relief. Closure.

It’s easy to lose track and not see what’s around you. I just want to take a moment to say that I think you all are awesome. We all have different goals, backgrounds and lives but somehow we come in day after day and lift the same barbells, swing the same bells and stretch out on the same floor in our puddles of sweat. We all have our limits and barriers, mental or physical but we do the same thing. It’s all good. It’s more than good, it’s pretty amazing. A huge reason we all plan our life’s around class times is our coaches. I know we don’t always do what you tell us to, we drop empty barbells, we sometimes workout in a half assed way but we all appreciate all the work you do. But if you tell me to push my knees out one more time I will freaking explode.

Happy Easter

Charlotte

Kalket dammar

Jag har något slags ryggskott och jag har en teori. Under de senaste 7-8 åren har jag rört på mig dagligen, mer eller mindre. Inte något otroligt, fantastiskt men hasat mig fram, skuttat hit och dit, plumsat runt och hävt tunga saker runt omkring och upp. Ibland helhjärtat och ibland ganska mycket på rutin. Det konstiga är att jag njuter av detta. Jag kan dra benen efter mig när jag städar, mailar, handlar eller jobbar. Jag kan också dra benen efter mig när jag tänker att nu är det dags att springa. Det går i snigelfart, upp för trappan till garderoben. Jag maskar, känner efter. När jag väl kommer utanför dörren går det per automatik. Det är rätt skönt. Tro inte att det alltid har varit så, det tar tid att bygga upp. Som ni kanske har förstått så gillar jag när det är lite motstånd, halv storm, regn och lera. Varför duscha om man inte behöver liksom.

Förra veckan åkte vi till Spokane. Sex timmar i bilen och sedan 3 dagar av volleyboll på det. Jag agerade mamma, chaufför och medföljande kompis. Det var dubbla turnerningar, förmiddag och eftermiddag/kväll, alltså ingen dötid. Det var så illa att vi åt middag på hotellet vi 10 på kvällarna och då bodde vi på Holiday Inn, ingen väljer att äta på Hoiday Inn om det inte är panik. Det var tidiga mornar och sena kvällar och vi var totalt utmattade varje kväll. Vi satt på metallbänkar mest hela tiden, ibland på golvet och så stod vi lite på golvet. Och så sov vi på hotell och satt några timmar i bilen varje dag. Jag tränade inte en minut. Jag åkte till och med hiss men tog trapporna i stället för rulltrappan ibland. Och så drack jag en massa urdåligt kaffe och åt pommes frites varje dag. Och så körde vi hem. Och så blev det måndag och jag hade tid för att göra om ett tävlingspass (16.4 CrossFit Open) som jag missat pga resan. Hepp. Nu kör vi. Jag värmde så klart upp. Länge. Men sen satte jag igång med domarn bredvid mig. 55 marklyft på 155, check. 55 wallballs, check. 55 kalorier rodd, check. Sen rätade jag ut mig och det gick nästan, nej egentligen inte. Det var lite ostbågsform över det hela. Allt som jag egentligen är bra på blev jättejobbigt. Jag tänkte DNF i huvudet under hela tiden, vilket var knappt 12 minuter. Jag hann tänka jättemånga tankar på 12 minuter. Tänk om jag andas så hårt att jag till slut bara tappar andan. Vad irriterande att byxorna hasar. Vad konstigt det känns, jag älskar ju att ro. Jävla byxor. Andnöd. Nä, skärpning. Är alla snabbare eller är jag bara grymt långsam. Andnöd. Undrar om man kan ha en puls på 250. Springer man en tävling så måste man ju alltid ta sig i mål eftersom man måste ta sig till bilen och går man tar det bara längre tid. Sitter man på en roddmaskin är det ju bara att kliva av, motivationen försvinner liksom. Det var samma hjärnspöken som på Vancouver marathon för några år sedan, sista 300 meterna. Jag var övertygad om att det inte fanns någon målbåge och jag blev så förbannad att jag tänkte bara skita i sista minuten och kasta in handduken när det var 0.2 miles kvar av 26.2. Publiken vinkade och tjoade och jag tänkte bara va, har ni inga hem att va i, varför står ni här och tjoar? Och jo, jag kom i mål.

I alla fall så var det ganska pyton med ostbågen i tisdags men på något sätt så mjukar det upp sig under dagarna. Veckan har passerat och ryggen har varit hyfsat rak. Men min teori då? Jo, jag tror att sånt här händer när man inte rör sig tillräckligt (och sitter på kalla, hårda metallbänkar på arenor). Jag tror att om jag hade klämt in ett pass varje dag så hade kroppen mått bättre och ryggen hade nog inte bråkat så förfärligt när jag väl tog i. Enkelt. Så enkelt.

Och idag var det dags igen. Sista tävlingsdagen 16.5. Tjoohoo. Astaggad. Jag kom förbi 21 thrusters och 21 burpees och sen kände jag att det är nog lika bra jag går hem nu. Jag tittade på när de andra svettades så det blev pölar på golvet. Ostbågsformen kom raskt tillaka och jag tog en tur förbi kiropraktorn på vägen hem. Nu är jag lika rak som en salt pinne. Och så har jag köpt tungdlyftarbälte. Det är lite fusk. Det går egentligen bättre om man bara skaffar sig magmuskler av titan. Men jag kände att jag skulle kunna göra lite både och, titan och bälte. Hängslen och livrem. Dubbelplåster. Och visst, det känns ju lite 60-tal, manligt och ryskt. Kalket far och skriken kommer hela vägen från magen och det matchar jag med rosa skor.

Body and injuries …or how to age 25 years in a week

We ate, we moved and we actually avoided injuries. Nothing really bad happened. But even if nothing happens your body feels torn and achy after a week. Eric took a big fall on the bike but shook it off. It resulted in a huge bruise on the hip. It took a few hours to fix the bike in the middle of the night but after that he kept going. He fell down a steep hill and was lucky to hit a boulder that stopped him. He basically disappeared in the darkness. I took a couple of falls on the bike but nothing that hurt. It was tipping over because I fell asleep riding. One of those things that happens when you don’t sleep.

Feet: You can imagine what happens when your feet are wet for 7 days straight. We had our first river crossing 12 miles into the race, I got wet up to my waste. I went through 20 pairs of wool socks in 7 days but the socks never stayed dry more than 5 minutes. Crossing the glacier in ice and snow took us close to 2 days of walking and climbing. I had cold feet from the first step and got hypothermic the first night. When I finally took my boots off after 2 days my toes had changed color and shape. 4 days into the race I had blisters on every toe and around my heals but it was not as bad as I thought it would be. My toes and feet are still numb and I am on my second round of antibiotics for an infection. I still have trouble wearing shoes, but I finally got a pair of runners on and got a few miles in. I have a big toe that looks yummy.

Fingers/Hands: Bushwhacking in Alaska is not so different from bushwhacking in Washington. The only difference is probably the huge Devils Club that goes through everything, even gardening gloves. I had a bad infection under my fingernails from all the thorns when I returned home and my hands were covered in tiny blisters. It only took a few days to clear it up with penicillin but I am still completely numb and very clumsy.

Lungs: Got a lot of water in my lungs after the pack raft got caught in a strainer upside down. And a sore throat and stuffed up sinuses. Still working on that.

Hips: Completely seized up before the 70 mile bike. It was so painful to walk but if I managed to get up on the bike, and I was fine. Overload of pills for the last 3 days of the race. I still can’t lift my left leg and it looks like I’m 85 when I get in the car.

Shoulder: I had no strength in my right arm when I paddled the last days but could not really figure out what it was. Realized when I got home that it popped a little bit out of place. It’s now completely frozen and my shoulder blade points out. I can’t even lift a milk carton out of the fridge or hold it straight out. And my strategy has been to wait it out… it’s not working that well.

Bruises: All over the body from bumping in to rocks, ice, trees, falling, tipping over…

Tailbone: Coming down the glacier included a really steep climb down tundra and a bushwhack in the dark. I managed to glide and fall a few times which resulted in a very sore tailbone. We were all happy we still carried our ice axes for self-rescue gliding on the grass. I crushed my tailbone a few years ago and got the same feeling this time, including the bleeding part. Biking and paddling did not feel comfortable.

I will bring more socks and shoes next time. Even if they get wet it’s a nice feeling to put on dry shoes.

I think we all did well with clothes. I wore double jackets a few days and sometimes even triple. I even wore my down coat under my dry suite a few times. Glacier water is cold. I would bring one more down coat for the TA next time and one more sleeping bag to keep in my bin.

So, it’s overall pretty good. Nothing broken this time but lots of stuff to heal. It’s been nearly two weeks since I left Alaska and I think it’s the first time in years I don’t feel like working out. But if I had a bike around I would probably go for a ride. I’ve been out running the last 3 days, short runs. Lots of compresses and tape on my toe and roomy pair of shoes. I don’t feel tired, it’s easy breathing 8 minute miles but my body feels torn. I think it’s time to sign up for a new race to get the mojo back.

Food

I wish I could say that it was all about bananas and rye bread, avocados and lean meat. Think sugar and carbs, chocolate and gummi bears. When you plan your food intake before a long race it’s all about calories. How can you get enough calories to keep going. If you do a race that is long, 2-3 days or so you can still pack fresh foods and vegetables. When it’s 7 days, not really. Like a shorter race we packed 6h zip locks and then brought enough zip locks to last until the next TA. Let me just say that I failed a little bit. I apparently have a big fear of starving. I ate more or less all my food during the glacier walk so without knowing I packed food for 4 days or so for the next leg and that gave me some nice extra weight in my pack. And I kept doing that until Robin stole my pack and my food and repacked it to his pack.

Food feels complicated before you start the race but then it kind of just happens. You eat all the time, and it’s not the kind of food you would eat on a regular day. It’s the kind of food I would never touch on a regular day. It doesn’t taste anything really, you just know that you need to eat. It’s granola bars, fruit leathers, fruit cups and nuts that works and every once in a while some candy. Jerky and gels doesn’t work for me. Robin was desperate to make me move faster on the bike at the end of the race and I feel really queasy when I drink 5 hour energy (or Red Bull) and try to avoid it but felt desperate enough to try it. Three minutes later I am on my knees heaving by the side of the trail regretting it. But it somehow worked and we did speed up a bit. And you only live once, I tried again midnight paddling. And I almost enjoyed the next one I had.

Ramen noodles, still a bit crunchy, tasted divine after 40 hours without food. But, I will never drink unheated chicken noodle soup from a can. Seriously guys, so classy.

After race: Give me food! Anything works. I have developed an ability to inhale food. Hotdog, 3 seconds. I found myself inhaling a large burger and an ice cream when I got to the airport at midnight. And then another burger. I knew this race would make me grow personally.

Sleep

If you think you are tired, think again… it can only get worse. Sleep is an interesting thing. You can barely stay awake, your eyelids close with every step you take, every paddle stroke. You close your eyes and sleep a few minutes without stopping. And then after a few days you get into T.A. Drop your backpack and all of a sudden you feel so light, you take your shoes off and it’s party time. You know you need to sleep, it’s only a few hours until you need to pack up and go again but it feels so good to chat with the volunteers, drink something warm, warm your wet and stinky feet by the fire. You take your socks off and hold your breath waiting for the worst, and count your toes and nails.

I somehow lost a few hours when we got off the glacier. I am 100% sure I stayed awake since we walked on a dirt road. If you can sleep with your eyes open, that’s probably what happened. I had a bottle with warm tea in my hand and suddenly the tea felt cold and I asked how long we had walked. Over an hour. And I turned around and realized that I had no idea where I was. At the same time I saw a big group of deer dancing on the side of the road and a black bear waving. That road was of course empty but that’s how I realized I was hallucinating. And it kept going. I saw animals, TV screens and houses. The first time was after 20 something hours on the glacier. I saw a group of big houses and a big playground. And I was looking for the helicopter because it would be impossible to get there by car. And when I told Eric about the nice looking houses he just nodded and said that he saw them too… liar. I laugh a little bit and feel really stupid but at the same time I think I am so right and I am a bit sad that they can’t see it.

Napping is great. Sitting on a tree stump, laying down on rocks, standing and leaning on your poles, floating in the pack raft… everything works. A rescue blanket on and it feels like the Four Seasons. I used a lot of blankets. As soon as I stopped someone wrapped me up knowing that I would be a big problem if I got cold again. 10 minutes felt like 8 hours. And when you finally get in to a TA, get some of your wet clothes off, get your sleeping bag out and lay down on the asphalt or the gravel, it takes less than 20 seconds and you are out.

Sleep got a bit more complicated after the race. Exhausted the first short night in a too hot hotel room, woke up like the Michelin man. Swollen. Could barely open my eyes and legs, feet, arms, hands, etc. were double sized. Flew back the second night and thought I would get a good night sleep on the plane but stayed awake the whole flight. And then, finally home. And the nightmares started. I woke up staring out the window at the mountaintops (our neighbors’ house) and couldn’t find a way to get down from the glacier. Steep climbs, lots of ice and no shoes. And all my gear was gone. The rope was tied wrong. Sweaty and breathing really hard, impossible to sleep. And I woke up coughing, not able to breathe, under water. And it goes on… I wake up every night looking for my shoes… I am really looking forward to a good night’s sleep. And a long, slow run with dry shoes.

Surviving Alaska

Expedition Alaska is over. It was all we could wish for and so much more. 7 days of extra everything. Every single step had a meaning and not one mile were there to fill the course or get teams from one activity to another. Even a 7 mile hike became a 10 hour steep climb uphill with a view, with all your gear in your pack. The course was designed with a purpose. This race followed the footsteps of the classic races from the golden age of Adventure Racing, when races included survival and adventure in the same sentence. When it came to the term survival, I think we got value for our money. Chip on our team summed it up one morning saying OMG, they are really trying to kill us, every day!! And that’s how it felt. Things could go wrong the whole time but we managed to stay alive and keep moving.

Before I write more gibberish I need to mention all the volunteers. The small group kept everything running. They had our gear in place, they made the TAs great and kept everything running smoothly. They probably got less sleep than the racers. Warm water and noodles, fire pits and endless smiles… what more can you ask for. Thank you all! And the team… Thank you guys!! You saved me more than once and I am pretty sure I wouldn’t be alive without you.

For many racers this race ended early. People got injured, sick, and cold and got airlifted from the course or got picked up by boat. Our goal was to stay together, all four as a team until the end. I’ll have to admit that I had my moments when I just wanted out, to be beamed up, transported to a better place. But those moments usually didn’t last more than a few minutes and you keep going and forget that there’s another world outside the race. I also felt my limits a few times and that’s even worse when you feel like your body can’t take more. Paddling and rafting the last two days really got to me and it felt like I couldn’t move my arms. I realized when I got home that my right shoulder was really out of place and frozen so that gives me an explanation why. It’s still a non-working body part that acts like an alien.

When I think back to each and every leg there are a few things that stands out, that I will remember as long as I live. The glacier was in every way fantastic but also so unpredictable. We managed to do well, slow but steady and without any surprises or falls into crevasses. The route we took got a bit longer than expected but we stayed out of trouble. We started out the glacier trek with wet boots after a grueling river crossing. It’s been a long time since I felt so cold. I thought I would get frostbite on all 10 toes, it took days in to the race before they got the right color again.

The Soul Crusher (day 3-4) really crushed me. I felt broken and ready to go home after day 4. We hiked with all out pack raft gear for a long day and ended up far away beside a river in the middle of the night. We fell asleep on our rafts on the riverside after deciding to wait for daylight. We all woke up 45 minutes later so cold that we couldn’t take care of ourselves. We were lucky to have another team close by that helped out with fire and sleeping bags. Second round of close to hypothermia. We warmed up for a few hours and took off. The visibility was bad and I didn’t make a corner. I ended up on the side of the river, caught in a strainer upside down. I couldn’t flip out of the boat and I got all tangled in branches. I heard bad words echo in my head thinking this is it, what a horrible way to go. And then I saw Chip pulling, dragging me out and I refused to let go of my paddle. After puking up water and sitting for a few minutes it’s time to go again. It took me hours to get back in the game and I will be forever grateful for the rescue and guidance for the rest of the pack rafting in the race. I left all my confidence at the bottom of that river and I wouldn’t have made it without the team.

I thought sleep would be a big problem but it worked surprisingly well. Tired has a new meaning. You can be tired and keep going, and you can be tired and not be able to move. It takes a long time to reach the state of not being able to move. I remember the naps more clear than the race, like a great birthday present. Sleeping felt so good, even for 5 minutes. We took a nap at the 70 miles bike section by a river that I will remember as long as I live. I didn’t even take my backpack off, just laid back on the wet grass and closed my eyes. Someone got my feet up on the back wheel of my bike so my feet wouldn’t swell up. I snored so hard I woke myself up. The best nap of the race.

The race course was monstrous, evil, amazing, and didn’t have one mile were you could recover. I waited for an easy hike or bike, like a transportation to the next leg but the course just kept a constant ON mode. When you thought you had seen the most beautiful mountain top, lake, or ridgeline there was always a new waiting the next day. The landscape really took your breath away every day and night and you had the feeling that you were the first human to see this.

When we did the 30 mile paddle over Kenai Lake on evening/night 6 Robin tried to keep us awake and took us through the racecourse in detail. I must admit that I can’t remember some parts of it, and I don’t remember in what order it all happened, it’s more in chunks for me. I will write some kind of proper race report and post pictures when it all comes back. This is it for now. I am still waiting for the nightmares to end and my appetite to get back to normal, I eat every hour.

Chip, Eric, Robin – I LOVE MY LIIIIFEEEEE!