Det har varit en ganska lång men trevlig dag. Johanna och jag startade dagen med att titta tyst på varandra 05.10. Vi konstaterade att det var dags nu och vi båda var vakna. Dags att gå upp. Min natt falerade helt. Jag tittade på klockan sista gången vi 02.30 och konstaterade att ibland glömmer John Blund vissa hus. Jag fick mycket läst och många tankar utredda i alla fall. Vi gled tyst ut ur garaget kl 6.03 för upplockning av kompis. Johanna och hennes kompis var på skolan i tid till 06.20 och jag gled hem för en andra frukost och en ny kopp kaffe. Jag kom hem lagom till att Caroline behövde väckas. Vi åt frukost och hon valde att sova en stund till framför nyheterna med mössan på. Innan vi for väckte vi Sofia som var lika sprudlande som vanligt vid 7 snåret. Så var det dags att skjutsa igen och då fastnade vi på 85e gatan. Just där, där trafiken är som värst har City of Kirkland valt att placera 75 koner och en man med en stoppskylt. Jag vet inte vad de gör men de har förpestat trafiken i flera veckor. Blinkande skyltar med stora pilar, State Patrol och problem. Och jag ser en man med bar överkropp och hardhat när det är minusgrader. Jag konstaterade att han är native och nog inte till Village People. Bredvid står en hemlös man som ser ut som ett troll. Den halvnakna mannen häller upp en kopp av något varmt till mannen med plastpåsar på fötterna och jag känner min litenhet i bilen. Jag fastnade en aning men vad gör det när man kör bil i träningsoverall och tofflor. Life is beautiful! Jag sitter i en varm bil och det står hemlösa vid kanten. Hur känns det?

Tredje körningen flöt som ett rinnande vatten. Bilen kör av sig själv och jag har ätit frukost tre gånger. Gymtime och jag är i tid och hinner värma upp utan stress. Pulsen stiger raskt från vilande 48 till 183. Jag har skor på mig som ser ut som enhörningskräkfärg och regnbågar. Lycko mig!

Bredvid mig på löpbandet står en vän som kommer från Filipinerna men hon är uppvuxen i Japan och sedan universitetsstudierna (sen 15 år) bor hon här. Vi träffas mer eller mindre varje dag och vi ska också springa Vancouver Marathon ihop. På min andra sida hoppar “min andra hälft” upp. Min bästis som kommer från England men flyttade hit för 4 år sedan precis som vi. Vi har inte setts sedan i fredags och har en hel del att avverka. Ett snäpp bort springer vår superpolare som faktiskt är helamerikan. Hon beklagar sig över sin dotter som kom hem från Italien igår. Hon har varit utbytesstudent i en termin och beter sig som en europe. Jag gratulerar och hon skrattar en aning.  Vad sjutton menar hon? Bra eller dåligt? Klassen startar och vi jobbar på men jag hamnar i ofas med min andra hälft. Jag jobbar på och hamnar bredvid en bekant som är riktigt trevlig. Hon kommer från Guam och berättar att hon precis köpt biljetter hem. På min andra sida har jag min superkompis från Nya Zeeland. Hon är alldeles fräkning efter 3 veckor hemma på ön.

När jag kom hem Skypade jag med mamma och pappa i Uppsala. De hade varit i Falun över dagen. Bara sådär. Det känns alltid som vi är nära och vi avslutade med att säga att vi ses imorgon.

Efter klassen skyndar jag mig hem för att förbereda lektionen inför söndagen på svenska skolan. Jag snöar fullkomligt in och tänker i långa kedjor hur man kan hjälpa barn och föräldrar med svenskan. Tvåspråkiga, urgulliga, bästa klassen. Underbara ungar som är så strålande begåvade och pratar både svenska och engelska, skrattar, leker, skriver, lyssnar, pratar… Femåringar med fantasi och som tycker att enhörningar i regnbågsfärger är klart mer spännande än mina svenska renar och älgar.

Jag smsar med en kompis som skilt sig och börjat nytt jobb. Hon har inte hunnit komma in till gymmet senaste veckorna. Vi bestämmer att vi ses till 17.30 klassen och jag ringer och anmäler oss. Hon är en riktig guldklimp! Uppvuxen i Iran, kom till Canada som 10 åring och flyttade hit som 20 åring. Vi träffas fem minuter innan. Hon pratar med sina barn i telefon, det börjar på engelska, lite franska men hon övergår till persiska. Vi sammanstrålade med en annan guldklimp, ursprungligen från Indien men hitflyttande som 15 åring och har nu bott här i 20 år. Pratar 5 språk och kluckar när hon skrattar, ler mest hela tiden och jag blir alltid glad när vi ses. Vi bestämmer att vi ska äta meximat och dricka margeritas nästa vecka. Vi genomförde vår timme i en mer än full klass. Vi fick skrattande skäll att vi pratade för mycket men när det hela var slut fick vi ett dunk i ryggen från supertränaden, guldpojken, quarterbacken från östra Washington. Det var många bekanta ansikten. Min rara dirigent från Tjeckien och min vanliga partner från Montana som tradar med aktier på dagarna. Den danska kvinnan med stora hakan och det urrara helamerikanska paret som det känns som jag känner men vet knappt vad de heter.

Efter klassen åkte jag snabbt till vår lokala thai och beställde mat. Bakom disken stod som vanligt en liten tjej runt 12 år som tog upp min beställning. Hon pratar perfekt engelska men skriver på underbart vacker thai. Jag finner mig själv hängande över disken för att se allt hon skiver på lappen. Hon avslutar med att skriva Charlotte med snirkliga bokstäver. Jag frågar henne om hon heter Charlotte? Nej svarar hon med ett leende, men du gör. Och jag smälter. Hennes mamma står bredvid och ler, och jag ler. Tänk hur världen kommer att bli med så fina barn, och så många språk.

Nu sitter jag här och smälter dagen och hoppas att Brjann kommer med sista flyget hem. I morgon ska vi över bergen. Just nu är passet stängt och kedjorna måste packas. Det har snöat något makalöst. I helgen vankas volleyboll i dagarna 3, lasertag, bio och massor av kul med ett helt gäng 14åringar. I Spokane, världens mitt! Men nu ska jag dra ut soptunnorna…