I torsdags for vi med bilen  full av barn och packning över bergen, över till andra sidan. Det var dags för en långhelg volleyboll. Turnering i dagarna tre, blodigt allvar, powerbars och hotellnätter. Det har varit långa tre dagar. Redan i torsdags lämnade vi Redmond och började köra över passet. Det började bra, vi fick vänta hemma några timmar medan de sprängde laviner. Passet stängdes och snön for ner över bergen. Sedan kom vi iväg och körde mot solnedgången. Det är ju en ganska vacker men omväxlande resa Redmond – Spokane, 4-5 timmar, berg och sedan blir det tvärplatt och torrt. Turen över bergen är oändligt vacker, höga berg med snö, barrträd som sträcker sig mot himlen, blå himmel och en liten väg mellan allt. Sedan kommer man över till andra sidan och där blir det bara platt. Hur långt man än tittar och åt vilket håll man riktar blicken så är det vara en evighet. Man kör, och kör, och kör, och utsikten är platt, platt, platt. Först är det lite berg…

sedan korsar man Colombia River, oändligt vackert och sedan…

är det inte en endaste liten kurva på flera timmar. Jag tror inte att vi svängde en enda gång på närmare 300 miles. Det gäller att planera sina stopp och tänka på hur mycket bensin man har i tanken. Och vi höll nästan på att svälta ihjäl, eller vi åtminstonde väldigt kaffesugna efter ett tag.

Det är bara natur som fortsätter och fortsätter till vägen kommer fram till Spokane. Där växer en stad upp ur ingenting. Ganska gammal och ruffig, aningen ocharmig. Vi körde mellan hotellet och Eastern Washington University, fram och tillbaka, varje dag. Vi har sett oändligt många mobilehomes och skräpiga gårdar med bilvrak och stora uppriggade satellitdiskar. Det är inte direkt upplyftande och det får en ju att undra en aning vad som drar i Spokane. Inte mycket verkar det som.  Så spännande är det när man är på turnering. Men lite till hann vi med.

Efter en lång fredag och efter ett antal förluster körde vi in alla barn till stan och svidade om för lasertag. En intensiv timme i labyrinter på flera våningar. Alla tjejerna i laget, tränarna och ett litet antal föräldrar och syskon. Familjen Brekkan var representerad med inte mindre än 5 blinkande deltagare med laddade gevär. Johanna hade grym talang med laservapnet och vi andra var inte långt efter. Hon kanske borde satsa på prickskjutning. Efter det var det middag med hela packet och sedan tidig hemgång. Det var ju en dag imorgon. Laget släckte när de blev tillsagda men föräldrarna hängde i klubbchefens svit…

Lördagen blev inte mycket bättre, många svidande förluster. Det var en hård dag som slutade med en schysst vinst och vi åkte alla hem och bytte. Nu var det dags för bio, Hunger Games stod på programmet. Som vi alla hade längtat. Sedan var det middag på en kass mexirestaurang där inte mindre än två i sällskapet blev aningen matförgiftade av dagens köttbit. Sedan var det ett himla sjå att duscha, torka hå och sova innan nästa dag.

Söndagen var lika hård den. De började som alltid riktigt starkt med sedan föll tjejerna hårt. Och nu fick vi äntligen åka hemåt igen. Dvd filmer på i bakstätet och radion på i fram. Det var lika spikrakt åt andra hållet. Vi började genast leta matställen på vägen och det var inte direkt tätt mellan samhällena. McDonalds, Burger King och Taco Bell var välrepresenterat och det var inget som föll barnen i smaken… Jag vet att jag aldrig kommer att flytta till östra Washington. Långtbortistan, prärie och potatisåkrar. Inte lockande.

Sofia konstaterade när vi kom hem att det inte hade varit någon vidare glamorös mathelg. Hon hade gärna sett att laget hade valt aningen bättre restauranger. Men vi tror inte att Bobby Flay har tänkt att etablera sig i Spokane, WA.