Igår hade vi en tid hos vår lokala bilhandlare för att värdera en av våra bilar. De hade ringt och ringt i månader för att de ville ha in bilen och såklart sälja oss en ny. Vi åkte dit och visste att det skulle ta tid, det skulle skickas papper över bordet med siffror, vi skulle skaka på huvudet och skicka tillbaka pappret och efter ett tag åka hem. Vi hade ju inte alls tänkt sälja bilen om vi inte fick en ny för samma pengar. Det blev tvärnit direkt. Jag satte mig på tvären. Jag ville inte byta om jag inte fick en hybrid igen. Förra bilen jag hade drog en gallon milen och jag tankade varannan dag. Nu kör jag en stor bil som drar helt ok och som är knäpp tyst.  Hybriderna tillverkas fram till och med i år. Det fanns 34 st i hela USA och det fanns 2 i Seattleområdet men dessa två var vita. (Vi läste på innan vi åkte dit.) Vitt funkar inte! Det fanns ännu färre begagnade av den sorten vi har. De ville ha in den och sätta den på auktion och på så sätt locka ännu fler köpare. Ibland vet man inte hur de tänker riktigt. Bilhandlarna här verkar tänka på sitt eget lilla sätt. Enligt dem satt vi på en guldgruva. På en timme blev vi erbjudna kaffe och munkar fem gånger.

Till slut orkade vi inte lyssna till smörandet och åkte hem. De fortsatte ringa. Vi åkte iväg och tittade på några andra bilar. Vi vet ju vad vill ha. Vi började fundera på att köpa en något äldre bil och hittade några riktiga guldkorn. En Range Rover 09 som var extrautrustad och tidigare ägd av en football spelare. En trevlig X5 som hade riktigt feta däck men Brjann konstaterade att jag antagligen skulle bli av med kortet om jag körde den. Brjann smög runt på Audi och slängde långa blickar. Där sa jag nej. Q7 är en riktigt fin bil man inte gjord för en familj med tre tonårsbarn. Problemet med tre barnstolar som vi hade för 10 år sedan har vänt till att bli ett annat problem. Ingen vill sitta 5 timmar på ett säte som egentligen är ett uppfällt armstöd. Nu måste 5 vuxna kunna sitta bekvämt i bilen och helst ska den också ta rejält med packning och ett par extra tonårsbarn.  Det lutade länge åt att vi skulle återgå till BMW och vi satt länge i baksätet. Jag försökte trösta en allt gråare Brjann med att det kanske är sista gången vi köper en stor bil, snart har alla körkort. Då blev det mera skräck i blicken och Brjann började prata Hummer och kraftig plåt.

Sen åkte vi och handlade sparris och biff. Då ringde de igen. Och nu skrattade vi bara. De plockade bort tusen dollar efter tusen dollar och vi pratade svenska mellan tusenlapparna. Nu blev vi nöjda och Brjann släppte av mig och åkte vidare.

Två timmar senare kom han hem i en lånebil och med en stor plastpåse i handen. Vår nya bil skeppas hit från någon annan stat. Och vi känner oss riktigt nöjda. Mindre pengar varje månad och en ny Tahoe hybrid. Och jag insisterade på att att den inte skulle vara vit eller röd så det blev en svart igen. Barnen godkände och konstaterade att vi aldrig skulle våga komma hem med en mindre bil än den vi har.

Brjann hade alla mina viktigaste ägodelar i stor plaståse när han kom hem, och jag som trodde bilen var tom.

Pennor, läppglans, krämtuber, hörlurar, extra skor, cykelskor, åksjuketabletter, epipens, huvudvärkstabletter, plåster, stressboll, filmer, usb-uttag, sporttejp, kartor, rengöringsdukar, pappersrulle, extra volleyboll byxor till Johanna… och en låda vatten. Konstigt nog ingen pocketbok?