Så stilla som vi bara kan

Så stilla man bara kan vara, så stilla är vi idag. Långfredag. Det var faktiskt så att vi var tvungna att vara extra tysta och stilla när vi var hos morfar och mormor när vi var små. Det spelades psalmer på radion och vi höll oss ute i parken med yxa och glasflaskor fulla med saft. Jag tror att det var under påsken Gratallen kom till. En gran som blev en tall och vi trodde att vi hade skapat en ny trädart. Långfredagen är ju ändå en dag präglad av sorg och smärta. Men inte här i USA. Här är det en vanlig arbetsdag, en vanlig fredag, slutet på veckan och happy hour. Det känns ju inte helt rätt. Vi gör vårt bästa för att hålla oss hemma och kurerar våra förkylningar samtidigt. Påskafton är ju också en helt vanlig lördag. Imorgon blir det ingen påsklunch eller påsktårta med gula marsipankycklingar utan volleyboll turnering i Tacoma. Jag röstar ändå på  marsipankycklingarna. Även om jag inte tycker om marspian.

Kvällen igår slutade med stora tårar. Tjejerna och jag tittade på film. Jag valde film och då blev det som det blev. Vi har inte direkt några restriktioner vad gäller film och tv, vi kan ibland göra lite rekommendationer. Ofta är de inte intresserade av att se ohyggliga saker utan här är det mest romantiska komedier som går hem. Är något för läskigt brukar de yngre stänga av tvn, så enkelt är det. Igår såg vi Sarahs key, en film baserad på en bestseller som både Johanna och jag har läst för ett par år sedan. Boken utspelar sig växelvis i nutid och under andra världskriget. Alla var helt tagna av delar av filmen. Vi konstaterade till och med att vi varit på vissa platser. Vi har glada minnen både från Paris och från Omaha beach vid kanalkusten. Mycket glada minnen faktiskt. I filmen var det inget som var glatt.

Det blev lite för mycket. Allt detta hemska har ju hänt och vad är värre än saker man inte kan ändra och göra om. Historen suger som vissa uttryckte det. Jag vet att jag kände ungefär likadant när jag läste en bok om atombomberna över Japan. Jag var 11 år och var hemma från skolan för att jag var förkyld. Jag var tillslut hemma en extra dag för att historien var så förfärlig och jag grät i flera dagar. Nu hoppas jag att tårarna har lagt sig här.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s