Vad hände med döden?

Jag var såg något som jag tyckte var aningen märkligt häromdagen. Jag var redo att svänga vänster vid en korsning och blev stoppad av en polismotorcykel som spärrade av hela korsningen. När han stannat alla kom en karavan bestående av två blinkande polismotorcyklar, en begravningsbil och ca tio bilar med svartklädda sörjande efter. Sista bilen var en svart stilig Lincoln med en välklädd man i kostym och varningsblinkers på. Jag måste erkänna att jag blev tagen av stundens allvar och höjde blicken mot skyn en aning. Det gick fort förbi och allt blev som vanligt igen. Men ändå inte. Jsag är ju en aningen blödig och fick en klump i halsen. Döden passerade en vanlig onsdag. När jag var på väg att hämta Sofia i skolan. 

Idag funderade jag på det här med döden och insåg att det är allmänt lite död i Washington. Jag är fullkomligt övertygad om att det dör lika många här som någon annanstans men vi är (knock on wood) och har varit lyckligt omedvetna om allvaret omkring oss. Vår umgängeskrets är aningen inskränkt och i allra högsta grad levande. Jag bläddrar i tidningen här och inser att det är många minnesord men att jag tack och lov inte känner någon. 

Hemma i Sverige dog folk som flugor. Dagligen kunde jag se bilar stämningsfullt passera med vackra kistor och diskreta gardiner. Och mer eller mindre varje vecka var det namn i tidningen jag kände igen. När jag cyklade genom kyrkogården (vilket faktiskt hände ofta) var det ofta vackra och färska blommor som prydde nygrävda gravar. Dessutom jobbade jag i en kyrka där det var begravningar mer eller mindre varje vecka. Vackra och minnesvärda tillställningar med fin musik och trevliga och professionella människor. Vackert och minnesvärt. Här är det dåligt med kyrkogårdar och gravar. När jag tänker efter kan jag faktiskt bara minnas att jag sett två kyrkogårdar. Däremot tror jag att jag dagligen passerar ca 15 kyrkor av olika kvalisorter och kvaliteter. Och jag som ändå trodde att kyrkor och kyrkogårdar hörde ihop, en aning i alla fall. Men det känns ju lite så som att kyrkan har en annan funktion här, men det är nog ett helt annat inlägg?!

Under några år, 89-91, besökte jag North Carolina mycket. Där var det mycket som kretsade kring döden. Döden är stor i södern. Det är en stor business. Folk dör, och de dör rejält. Det var stora kyrkogårdar och minneslundar, stora blomsteruppsättningar under skuggiga partytält, drive-in byråer som visade kroppen en sista gång, likvakor med god mat, gudtjänster med musik och mycket annat levande… Det var helt enkelt mycket av allt.

Jag kan bara lyckligt konstatera att alla omkring oss är riktigt levande och det är vi glada för. Men vad händer med folk som dör i Washington? Det är nog värt att undersöka.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s