Det här måste vi göra om

Onsdag eftermiddag och jag hänger upp cykeln på bilen och packar in vattenryggan i bak. På väg förbi Redmond vänder jag för att hämta ett par regnbyxor. Inte för att ha att tävla i utan inser att jag kommer att bli dyngsur när jag ska packa ur bilen innan tävlingen. Hämtar upp Anna och nu bär det av. Vi fastnar en aning i trafiken, äter lite i bilen och nervositeten hopar sig. Vad sjutton har vi gett oss in i. Vi är påväg mot vårt första Adventure Race, orientering, terrängcykling och terränglöpning i mörker.

Vi kommer fram i ösregn. Det häller ner och sammanbitna män cyklar omkring med lysen på hjälmarna nästan helt oberörda av regnet. Vi checkar in, packar av cyklarna och står redo. Det enda damlaget och folk skrattar lite när de hört vårt namn, Team Totallylost. Det är en samling seriösa män och ett fåtal kvinnor. Rejäla lampor på hjälmarna, mörka kläder, bästa skorna, karthållare, proffskompass. Vi hittar några personer att fråga och prata med. En snäll man berättar detaljrikt om hur det går till, han nar varit med en 7-8 tävlingar. Han har helt räknat bort oss som konkurrerande lag och ger många bra tips.

Starten går och det är en liten löploop i parken för att separera alla. Vi kastar oss upp på cyklarna och drar iväg. Vi tar kontroll efter kontroll och det börjar gå riktigt bra. Vi har ett antal lag framför oss men lyckas dra iväg och lämna en hel del bakom oss också. Vi lär oss snabbt att man inte delar med sig med info. Det är tävling och männen som tävlar är inte sugna på att hjälpa till. Ha, då kommer de inte få någon hjälp av oss heller. Anna är en supernavigator, hon är spot on hela tiden och släpper inte kartan med blicken. Första cykelloopen går fort, riktigt fort! Vi cyklar bra. Det går så fort att tårarna rinner i ögonen. Rötter, stenar, hela träd ligger på stigarna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Fladdermössen hänger ovanför våra huvuden. Vi checkar in för att klättra till fots upp för något som känns som Kebenekajse men glömmer för ett ögonblick att det är tävling och börjar prata med funtionären. Han uppmanar oss att springa iväg med ett skratt. Vi äter lite när vi går, dricker från våra otroligt snygga rosa och lila ryggor. Vi var absolut de enda med glada ryggsäckar. Det är kolsvart och utan pannlamporna hade vi varit rökta. Skogen är riktigt tät och stigarna försvinner på sina håll, brännässlorna tätnar och vi drar upp tempot en aning. Mitt framför fötterna skrämmer vi upp något som vi identifierade som en pungråtta.

Vi går länge, småspringer när vi kan. Det går rakt uppför och jag flåsar som en blåsbälg. Kompassen sitter som gjuten i handen och det känns som om jag vill veta att vi går åt rätt håll. Vi går rätt, vi tar våra kontroller och vi är i konstant rörelse. Vi får lite fart igen och springer på innan vi kommer tillbaka för att cykla sista biten. Sista cyklingen går som en dans, vi börjar veta hur kontrollerna hänger och känner närheten till slutet. Det är äntligen över, trodde vi. Vi kommer inracande mot mål för att få reda på att det är ett överraskningsmoment. Minnesnavigering. Vi får snabbt titta på en dator och memorera 3 kontroller på kartan och vi rusar iväg igen.

Vi är klara! Skålar i Cola och känner oss riktigt nöjda. Och jag måste säga att det är några förvånade ansikten vid målgången. Inte många hade räknat med att Team Totallylost med de färgglada ryggsäckarna och med reflexvästar skulle komma in så snabbt i mål. 2 och en halv timmes jobb, 13 kontroller på cykel och 5 till fots. Eller som Anna sa, det här var ju ett schysst långpass en onsdagkväll.

IMG_1574IMG_1577

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s