Snabbresa till Vancouver, ett dygn i solsken och känslan att vi hamnat i en Europeisk storstad. Vi drog oss upp över gränsen under lördagen för att hämta ut nummerlappen i sista minuten. Expon var lite av en besvikelse, tråkiga utställare, inga prylar… men det är ju inte det som gör ett lopp.

Efter incheckning på våning 39 med balkong fick vi en kväll på stan. Barnen var uppriktigt chockade över antalet människor som såg knasiga ut och att alla rökte. Vancouver är uppenbarligen en betydligt hippare stad än Seattle. Vi kan också konstatera att fem personer i ett hotellrum med två små dubbelsängar börjar bli lite knepigt.

Raceday: Uppe med tuppen och kokar kaffe och äter frukost på rummet. Jag är heltäppt i näsan och det känns som om jag jag har sovit i något som jag är allergisk emot. Mögel? Brjann är snäll och skjutsar mig till starten så jag slapp ut i morgondimman och åka skytrain och buss. Det är något oorganiserat men vi är ju ändå i Canada, blink blink. Efter en tids väntan smäller startskottet och vi blir ivägsläppta i omgångar. Första 15-16 miles/25 km går det som en dans, jag håller igen farten och njuter av omgivningarna. Det är varmt, solen skiner och jag kan ärligt säga att jag inte varit så här varm sedan förra året när vi var i Sverige. Jag har sprungit 99% av mina rundor i duggregn och 5 grader. Nedförsbacke och jag inser att jag inte kan andas. Nedanför backen står Brjann och tjejerna och jag försöker prata. Tursamt nog har Brjann astmaspray i fickan som jag drar i mig och står stilla ett par minuter. Det verkar lösa sig. Joggar iväg och sippar Perpetuem med lattesmak. 2 miles/3km till och jag börjar nysa och händerna är fulla med blod. Toppen, näsblod. In till närmaste aid station, får bomull i näsan och ispack på pannan… tick tack, minuterna går. Springer vidare och benen känns konstiga. Gissar på att jag kommer 1 mile till sedan droppar det ur näsan. Dags för ett nytt stopp. Nu blir jag ordentligt uppsnyggad, avtvättad och avspolad och istoppad. Och får frågan om jag vill bli upphämtad för att åka till finishline. Du måste skoja. Jag sitter vid 20-21 miles, har 5-6 kvar och de undrar om jag vill åka. Jag har förlorat massor av tid men nog sjutton kan jag springa en timme till. Man har alltid lite kvar att ge.

Off we go… Stanely Park, seawall, klippvägg. Detta ska vara den vackraste vägen. Jag känner stark dödslängtan, det här måste vara väggen. Jag har nog aldrig hatat löpning så mycket som nu. Kraftiga och irrationella funderingar på att vända. Pang, benen krampar, vaderna närmare bestämt. Jag borde ju såklart haft salt med mig. Jag tittar sakta upp mot slutet, klippväggen ringlar sig bort och jag ser människor stora som myror längst bort. Vems idiotiska ide var det här? Jag ska aldrig mer springa ett maraton. 2 är fler än vad de allra flersta gör i livet. En stor och stolt vithövdad örn sitter vid strandkanten och tittar på mig som om jag är en idiot.

Jag kom till slut fram till stan och det börjar bli publik igen. Folk ropar mitt namn, kommenterar att jag ser stark ut och jag tittar mig omkring. Banan är full av människovrak, många släpar sig fram med ett leende. 400 meter kvar enligt min klocka men jag ser inte slutet och jag blir för en kort stund övertygad om att de har mätt banan fel. Men jag kom i mål och fick en flaska vatten i näven. Maten sög, det var allmänt rörigt men det var skönt att vara framme. Något besviken på tiden, eller rättare sagt jättebesviken. Jag borde sprungit snabbare men får ändå höra att det var långsamt för många i värmen och blåsten vid parken. Till och med kenyanerna var långsamma.

När jag sätter mig ner på trottoarkanten känner jag mig mest irriterad. Och jag vill åka hem.

Dagen efter och benen känns helt ok. Igår svor jag på att jag aldrig mer skulle springa ett maraton. Det är bara idioter som gör det. Det är plågsamt, det gör ont. Jag vet inte hur många halvmaror jag har betat av det senaste året. Det är inte ens i närheten jämförbart. Då är det bara att duscha och fortsätta med dagen. Efter 17-18 miles händer det något i kroppen, man tömms på allt. Och det händer konstigt nog inte när man gör långa träningsrundor.

Nu måste jag fundera ut vilken som blir min nästa mara. Kanske Portland till hösten…