Igår stod det cykling och löpning på schemat. Fram med trailcyklen och hjälm på. Ner för hela Willowsbranten, jätteförsiktigt. På vägen stannade jag och sprang intervaller på klubben och lämnade sedan kläder och skor och cyklade vidare för att träffa en kompis. Vi cyklade snällt och ganska långt. På asfalten, längs vattnet fram till Bothell. Där snurrade vi runt lite och  vände hemåt. När det var 15-20 minuter kvar skildes vi åt och jag hämtade mina kläder och cyklade sakta hem. Benen började bli trötta efter några timmar. Min sko var trasig så jag kunde inte klippa in den i trampan så jag hade cyklat lite ensidigt. Och så var jag i uppförsbacken några minuter hemifrån och jag cyklar sakta. Då fastnar min trasiga sko och jag tippar bakåt  och åt sidan. På armbågen. Och på ryggsäcken. Och vad tänker man när man ligger där. Jävlar tänker man. Det gjorde ont. Jag kommer inte upp. Hoppas ingen ser mig. Och åter igen jävlar fast på ett annat språk. Och så låg jag kvar ett tag och tyckte synd om mig själv och så tänkte jag alla ula ord jag bara kom på. Efter att jag hasat mig upp och kontaterat att något måste ha hänt går jag hem med cykeln. Väl hemma försöker jag få av mig korvskinnströjan och byxorna och ställer mig i duschen. Det var inte det lättaste. Varför ser min armbåge ut som en fotboll? Pust. Kände mig helt plötsligt lite kallsvettig. Jag satte mig i bilen och körde till doktorn.

Efter röntgen och lite annat kunde jag i alla fall åka hem igen och duscha klart. Fraktur på armbågen. Så onödigt. Och så här morgonen efter kan jag  konstatera att man inte sover toppenbra när armbågen är i dubbel storlek och gör ont. Jag lovar, nu är det sista gången jag säger det men jävlar.

Efter ihärdigt isande var armbågen något mindre svullen.