Att jogga i motvind är inte kul. Just nu känns det som om jag springer i storm och hagel, det går nästan bakåt. Och fort gick det att hamna bakåt. Ett litet tipp med cykeln, snett bakåt i nedförsbacke och så rasade alla glada endorfiner av. Nu sitter jag här med gips på armen och kör pekfingervalsen med en hand. Året största och mest efterlängtade tävling går av stapeln nästa söndag och det är på gränsen att jag kan ratta bilen så jag gissar att timmar på terrängcykeln på berget inte kommer att funka. Surt sa räven. Men jag har inte riktigt gett upp än. Och bara så att ni vet så håller jag mig nu till historien att jag körde mnt bike på bana, utan skydd på kroppen och galet coolt med ungdomarna. Så var det och den historien kommer jag hålla mig till.