Jobbet har tagit Brjann till annan ort och vi andra håller ställningarna hemma. Det går ju finfint, det kräver ju bara en annan körrutt. Eller egentligen föll det redan igår kväll efter att jag hade jobbat och Johanna hade haft 6 timmar volleyboll i Lynnwood och det var vår carpool dag. Det blev middag kl 20 en söndagkväll och dessutom hämtmat. Det gick inte riktigt ihop sig när jag inte hade planerat i fem minutersintervaller. När det sedan var hällregn, trafikstockning och olyckor längs hela vägen norröver var det bara att andas ut och acceptera att jag förlorat planeringskriget. 3 timmar tur och retur, det känns som om det kommer bli en lång vårsäsong i volleyboll i år.

Det enda som fanns i kylen var en hel, tinad kalkon på 15kg. Jag övervägde en snabbstyckning men tänkte sedan att den lokala Thairestaurangen ska ju också överleva när det är bistra och mörka tider. Och om de var glada att se mig! De blir alltid lite extra glada när de får göra kycking cashew utan cashew. 

Mornarna blir aningen tidigare eftersom vi vuxna i vanliga fall tar varsin skola och varsin avsläppning. Men the more the merrier, nu åker vi i grupp. Och här älskar vi gruppaktiviteter, speciellt 07.00. Det innebär också att vi blir aningen tidiga till avsläpp nr 2 och har därför tid till lite extra prat på morgonkvisten. Vi pratade om både det ena och det andra och vikten av att “köra sitt race”, vara som man är, göra lite som man själv vill. Det vet vi ju egentligen hur det är, vi är ganska duktiga på det men man kan inte påminna sina barn om det för många gånger. Det är inte helt lätt när man redan är lite annorlunda, lite svensk bland alla amerikaner. På något sätt så vet jag inte riktigt om mitt budskap gick fram eller om det blev en slags förklaring på att jag är galen. Det slutade i alla fall med att den yngre förmågan i familjen hoppade ur bilen och sa “mom, you’re a very special child”. Vad innebär det?