Efter en lång helg i karga Yakima i östra Washington har vi återigen landat hemma i Redmond, i Washingtons absoluta mitt. Yakima var en ny erfarenhet för oss, vi har mest passerat innan. Jag tror att vi mest kommer att passera om vi far åt det hållet igen. Yakima lämnar ingenting åt fantasin, det man ser det får man. 60- och 70-tal, slitna byggnader, torrt, trädlöst och ganska ocharmigt. Men nu var det ju ändå så att vi var där för att spela och titta på volleyboll och så blev det. Det var mycket tid vid sidan av planen för oss medföljare och enormt mycket speltid för spelaren. Så mycket speltid att spelaren drabbades av uppmattningssyndrom vid hemfarten. Man kan lätt säga att luften pyste ur och kvar blev bara ett blekt skal efter 8-9 matcher på två dagar. Väl kämpat av vår outside hitter och väl kämpat av de två andra vilande spelarna som var medförljare. För hur kul är det att vara lillasyster och titta på? Guldstjärna till alla tre. Vi fick trots allt känna på hur det känns med sol mot nästippen och lite ljumma temperaturer.

Mellan matcherna letade vi lunchställen och kaffehak. Vi cruisade runt på avenyerna och tog in hela stan. Vi gjorde en hel del spännande iaktagelser.

Internationellt college of cosmetology i coola Yakima.

Javaheaven med extra glittriga girlanger.

Varför sitter alla trafikljus på sniskan?

Yakima by night

Mycket fruktlådor längs järnvägen

Ingen löpning på hela helgen men jag läste i alla fall senaste Runners World från pärm till pärm.

Och så här såg det ut straxt utanför Ellensburg på väg hem.

Bra kombination av affärsverksamhet? Stanna och ta en persika och en gungstol.

Och nu närmar vi oss passet. Bergen tittar fram och är det inte ett stort, tungt lock av regnmoln som vi ser längre fram. Jo, då måste vi närma oss Seattle.