De första färska åren vi hade barn sov vi alldeles för lite. Löjligt lite. All form av sömn var guld värd, vi gjorde vad som helst för att få en extra timme. Vilken tid på dygnet spelade ingen roll, jag hade kunnat sova i bilen vilket jag också minns att jag gjorde. Barn nummer 1 sov som en vuxen från födseln, 6-7 timmar max och sova på dagen var bara helt onödigt från 6 månader. Hon tyckte också att det skulle vara en social företeelse det här med sömn. Trots det kom barn nummer två som hostade och kruppade sina första 6 år och höll oss i konstant givakt och dessutom så skulle man kunnat tro att hon var ultralöperska från födseln med tanke på hur ofta och mycket hon åt. En minsta krax och vi var klarvakna och redo att utfodra, dygnet runt. Barn nummer tre var både vaken, hostig och hungrig men det la sig efter några år. Tillslut sov alla lugnt och sista ambulans kruppanfallet var 2007 vilket känns som årtionden sen. Eftersom sömnen var så viktig under några år då kombinationen tre barn och heltidsjobb var vår vardag så blev det ofta tvärnit under den tiden. Jag behövde sova så mycket att när det väl fanns tillfälle så gick det inte. Jag kunde ligga sömnlös natt efter natt och fundera på ingenting. Så här i efterhand så känns det ju inte jobbigt men jag vet att jag hade panik framåt 5 varje morgon när jag visste att klockan ringde en timme senare och cirkusen började igen.

Nu har det passerat några år och sömnen har fördjupas betydligt. Ofta kroknar de allt mer åldrande föräldrarna med tandborsten i munnen framför nyheterna eller kriminalserierna (läs Duck Dynasty och Storage wars) runt 22 på kvällarna. Ungdomarna glider in och säger godnatt, dansar runt, målar ett par naglar, borstar lite hår, läser ett kapitel innan lamporna släcks framåt alldeles för sent. När vi sedan vaknar på mornarna ligger de utslagna som salta sillar inrullade i täcken och kuddar. Det krävs många omskakningar och ropningar innan de gnuggar de sina trötta ögon och hasar ner. När vi för ovanligheten inte har klättring, volleyboll eller skola på sover alla djupt fram till 12 och vaknar efter att ha blivit väckta ett antal gånger rufsiga och tilltufsade. För tio år sedan vaknade de av minsta golvknarr och kunde inte somna om, nu krävs det krafttag och omskakningar om någon ska ens öppna ena ögat och lägger de sedan ner sina huvuden på kuddarna igen så är det som om de aldrig har blivit väckta. När blev det så? När blev sömnen så djup? Och så lång? Hade det inte varit bra om det hade varit lite mer jämt fördelat?

Klockan är snart 11 på förmiddagen och vi har vårlov. Alla är väckta och alla har ätit frukost före lunch. Jag tror minsann att ungdomarna börjar bli vuxna.