Lika grå som vissa dagar kan kännas lika glänsande och pastellfärgade kan andra dagar vara. Idag är det en bra dag. Solen skiner och vårblommorna växer så det knakar. Trots att fönstren stoltserar med damm och fläckar från det senaste regnet så blir man glad när solen skiner. Träden blommar i rosa och vitt och till och med magnolian har slagit ut trots isiga vindar och frost på taken de senaste dagarna. Dagen började lite trögt. Det är värdelöst att behöva väcka varma, sömndruckna barn som blinkar bort ljuset och inte vill gå upp utan som vill fortsätta vila kroppen och blunda. Eftersom hemundervisning är det sämsta alternativet jag kan tänka mig så är det bara att bita ihop och skaka alla till liv vid 6.30 på mornarna.

Jag rullade snabbt bort till träningspalatset i morse när alla hade blivit ivägskjutsade med lunchväskor, läxböcker och datorer i händerna. Jag hänger på ett nytt ställe i huset, bland maskinerna som jag egentligen ogillar. Att sätta sig tillrätta i en maskin och veva på med armar och ben med olika motstånd känns helt galet. Men gurun säger att det kan vara värt att pröva när man har lite svårt att röra sig och ska hålla sig lite på ena benet. Bland maskinerna är medelåldern något högre än bland de vanliga vikterna, bollarna och roddmaskinerna. Medelåldern är till och med väldigt mycket högre. Det är jag och grabbarna grus. Grabbarna med bomullströjor som är så mjuka av år av tvättande och trycket har börjat falna. Tröjorna hade antagligen färgglada tryck för många år sedan, innan funktionsmaterialen hade uppfunnits. Ibland går det att utläsa årtal och namn på tröjorna och årtalen är ungerfär lika gamla som min första cykel. Men tro inte att det är några skrynkliga och kutryggiga farbröder. Det är solbrända, fräscha män med kraftiga överarmar och raka, spänstiga kroppar. De erbjuder en hand här och där och hjälper till att flytta vikterna lite upp och ner. Riktiga gentlemen som utbryter ett bravo eller ett uppmuntrande leende. Det är stor skillnad när man hänger med killarna som klär sig i luftiga linnen för att visa sin senaste tatuering eller sina alldeles för pumpade biceps. Så ointressant tycker jag när man kan veva vikter med männen som diskuterar dagens nyheter och vikten av solsken och vakra vyer. Risken är stor att jag blir kvar här bland maskinerna mellan löprundorna bara för att konversationen och sällskapet slår allt ungdomligt skryt, grymtande och dålig smak. Och det finns inte heller några speglar här så antal selfies som tas är lika med noll.  

Idag är det match för den yngre familjemedlemmen igen. Laget är så här långt obesegrade. Alla lag i distriktet har hittills åkt på däng av våra  hoppande förmågor. Det är en riktigt bra grupp tjejer som jobbar hårt fem dagar i veckan. Vilka ungdomar som börjar sin morgonträning 6.30 med ett leende på läpparna. Det är synd att säsongen snart är slut trots att det ger några timmars mer sömn.

Ikväll står det hämtmat på menyn efter klättring och match. Halva familjen är på östra sidan av bergen och kämpar om guld i årets största turnering. Nytt för i år var att spelaren fick köra en lång sträcka medan pappa satt bredvid på vägen över. Hon känner sig redo men frågan är hur redo föräldrarna är med ett körkort till i familjen. På vägen hem får de sällskap i bilen av en stor kusin som varit i grannlandet och åkt skidor hela vintern. Vi längtar så att få tillbaka honom hit några dagar innan flyget går till Sverige.