För en vecka sedan kom jag hem efter en tur ute i vildmarken. Smutsig, något illaluktande och med blåsor både lite här och var. Efter det har dagarna gått, vardagen varit vardaglig och blåsorna sakta börjat läka. Innan resan låg nervositeten som en dimma. Att vandra över bergen, även om det går fort går bra. Men springa tillsammans med löpstarka män, med ryggsäck på ryggen i tuff terräng med höjdmeter i mängder, det är något helt annat. Jag har en förmåga att välja intressanta äventyr.
Jag hade turen att få följa med på en äventyrslöpresa som skulle gå över bergen in till Stehekin Valley, norr om Lake Chelan. En avskild och svåråtkomlig plats där det bor ca 70-80 människor året runt. Enklast att ta sig dit är med båt som tar sig över hela Lake Chelan eller med sjöplan. Vi skulle alltså springa dit, stanna i området två dagar och hika och sedan springa hem en annan väg. Vi sprang med ganska lätta ryggsäckar med vatten, mat och minsta möjliga viktigheter så som pannlampa, foliefilt, vattenfilter, kläder etc. Ett par veckor innan turen skickade vi ombyte, tandborste, tvål och lite annat med post som skulle vänta på oss när vi kom fram.
Första dagen skulle vi ta oss över Cascade Pass i North Cascades och springa till Stehekin Valley Ranch. En nätt tur på ca 35 km. Dagen började med regn och 3500ft uppför. Tankarna snurrade i huvudet. Jag var inte först men inte heller sist. Benen trummade på, ryggsäcken skavde en aning och regnjackan åkte av och på. Kartan åkte upp och ner ur fickan. Vi fick instruktioner i bilen innan vi lämnade parkeringen på morgonkvisten. Håll höger vid floden, eller var det vänster, fortsätt rakt fram till Pacific Crest Trail eller var det åt höger. Alla instruktioner var som bortblåsta och hjärnan bortkopplad. Och så stod jag på en sten uppe på Cascade Pass och tittade ut över evigheten och kände mig som liten lort.
Jag gick lite fel, vände, gick lite fel igen och beslutade mig för att vänta lite och läsa kartan. Sen bar det av igen och jag hoppade över något som såg ut som björnbajs. Just det ja, jag var ju inte direkt ensam. Nu gick det fortare ett tag, ganska mycket nedför. Efter några kilometer kom jag ifatt de snabba killarna som saktat ner för att ta sig över ett vattenfall och vi alla stannade för att äta lite.
Det var öppen terräng och stora stenpartier så här högt upp. De kommenterade att jag rusat förbi området med flera björnar. Oj, vilka björnar? Ibland är det bra att vara inne i sin egen bubbla och inte se eller veta vad som sker omkring en. Jag hade en känsla av att det var någon vid sidan av mig och jag kände lukten men tror jag valde att inte se.
Sen bar det av och jag hade sällskap fram till vi kom till en stor flod där bron var uppdragen på andra sidan i väntan på vintern. Det var så mycket vatten, forsande iskallt smältvatten från bergen. Det tog lite tid men vi kom över. Med blöta kläder upp till midjan var det bara att fortsätta. Terrängen tätnade och jag hörde morrande ljud. Jag bestämde mig föra att inte titta bakåt.
Sen var det ju det där med höger och vänster. Det är lätt gjort att springa fel när man börjar bli trött. Jag räknade till 34 km och 5000ft upp och ner ungefär och då blev det fel. Och så tog stigen slut. Jag satte mig återigen ner på en sten och tänkte att nu är det kört. Jag orkar inte en meter till, jag vet inte var jag är och nu blir jag kattmat till en väldigt stor katt. Men när det inte finns några alternativ så är det ju bara att rycka upp sig och snurra lite på kartan och bestämma sig för att man tror att man vet var man är. Det tog en timme och lite till men sedan var jag framme och gick med släpande steg på grusvägen som ledde till ranchen där vi skulle bo. Sista milen gick i raketfart. När jag kom fram satt killarna på verandan, nyduschade och muntra. Jag låtsades vara pigg och satte mig en stund. Sen fick de hjälpa mig upp ur stolen. 47.2km blev det. Det var ett tag sedan jag sprang ett maraton och lite till i tuff terräng. Det var lite oplanerat.
Vi åt, vi sov och vi åt igen. Maten serverades i enorma vilda västern portioner. Brisket, lax, revben, ägg, bönor och stora, feta skivor av vitt bröd med smör. Varje dag avslutades med 8 sorters paj med en rejäl klick vispgrädde. Det sköljdes ner med lemonad. Krafterna kom tillbaka och vi vandrade och joggade i två dagar.
Första lediga dagen bar det av upp Mt McGregor. Brant, högt och snöstorm. Jag var något halt, trodde ärligt att nu var dagen kommen för två höftledsoperationer och bestämde mig för att jogga tillbaka lite tidigare. Det blev närmare 18km av ankvaggande i naturen.
Ledig dag nummer två tog vi en turisttur och tittade på allt som gick att se. Gamla skolbyggnaden, postkontoret, en utsiktshike, gamla stugor, växter… allt vi kunde hitta till fots. Vi var till och med på en farm där vi blev lovade att se en enorm morot men det slutade med att det inte fanns några morötter kvar men enorma kålhuvuden och en liten plats där man kunde hela sig med hockuspockuskristaller, luktagott ljus och lyckopiller. Livet på landet. Det var skönt att röra på benen som började bli allt stelare.
Mer mat och mer lemonad. Prime rib och paj. Vi inhandlade öl i den lilla butiken/båtbiljettshoppen och skålade i ljummen IPA sista kvällen med gänget. Vädret började bli lite tveksamt och vi bestämde att sista dagen skulle få börja lite tidigare än bestämt så vi inte skulle bli fast i snöstormen som började blåsa in. Jag lyssnade på regnet och vinden som slog mot taket hela sista natten.
Klockan ringde tidigt, frukosten blev lätt idag och ryggsäcken hänges återigen på ryggen. Och sedan bar det av. Jag hade bestämt mig för att springa med två andra så att jag skulle hitta tillbaka. Och så fick jag lite björn- och kattfrossa efter första dagen.
Idag gick turen från Stehekin Valley Ranch till Rainy Pass. Det började uppför och fortsatte i den andan. Inte min favoritdag precis. Det var ett konstant klättrande, höjdmeter efter höjdmeter, smal, lerig stig och sten, slingrande uppför. Efter ungefär 13 km började snön yra i luften och några kilometer senare var det helt vitt på marken, det var dags att dra upp tempot en aning. Det började bli kallare och kallare och vantarna kunde inte hålla kylan borta. Jag var tacksam att jag hade stoppat ner ett par långa tights och extra vantar. Allt blev genomblött av regnet och snön, skorna var täckta av lera och fötterna blå av kyla och vatten.
Sista kilometrarna var stigarna helt snötäckta och det var vitt på träden. Vinter i september. Efter 31.5 km så var jag framme vid bilen där killarna väntade. Genomfrusen. Det finns inget mer komplicerat än att byta kläder bak i en bil när man är blöt och iskall. Fingrarna fungerar inte, blöta, tighta kläder limmar sig på kroppen och så ska ju också nakenheten magiskt gömmas när man är i grupp. Det tog en timme eller så innan kroppen tinade upp och jag hade tredubbla herrjackor insnurrade runt kroppen som samlades in från alla i bilen.
Väl hemma igen så badas leran bort, tårna har varit blöta i dagar så blåsor har puffat upp lite överallt, fingrarna har fått normal färg och storlek och ryggsäcken töms på allt innehåll och blivit instoppat i tvättmaskinen. Och så är det måndag igen.
Summan av kardemumman. 68.5 miles – 109.6 km plus lite till som inte klockan fått med. Långt, vilt, ensamt, nedbrytande och stärkande. Det började i sensommarväder, träden bytte till höstfärger i bergen och luften blev krispig och så kom vintern med enorma mänger snö som en överraskning sista dagen.
Bilder lånade av Robert, Nick och Anna.
charlottebrekkan.com 