Onsdag och halva veckan har passerat. Jag har en så kallad hemmadag. En dag då jag borde beta av alla mail, förbereda lektioner, dammsuga resten av huset och inte just bara den fläcken i köket som sticker ut mest. Tvätten är jag en hejjare på, den sköter jag i sömnen. Tre stadiga maskiner om dagen. Det handlar om överlevnad, missar man en dag så drunknar man i ett fuktigt klädberg. Jag ska också vila kroppen idag. Efter ett långlöp på söndag, en bergstur på måndagen och ännu ett Xtreme pass och en cykling på tisdagen så säger sunda förnuftet att idag borde vara en dag av återhämtning. Programmet som ligger på köksbänken säger också så. Progammet som leder fram till årets lopp, eller en av årets lopp. Fokus i år ligger på långlopp, 24-36 timmars slit iklädd spandex och material som andas efter forspaddling, löpning i gubbtempo och timmar av cykling upp för berg och nerför läskiga raviner med karta i handen. Och ser jag fram emot det? Oh ja! Men med skräck. Så idag blir det vilodag fram till kvällen i alla fall.

Hemma är numera i det beiga huset i närheten av kraftledningen. Vi har ju flyttat och flytten borde vara klar, färdig och huset borde vara uppackat. Det är nästan så. Tavlorna står fortfarande lutade mot väggarna och det är några få kartonger i arbetsrummet som måste packas upp. Jag tog bara ett par veckors paus med det. Garaget svämmar fortfarande över. Vi behöver fortfarande göra oss av med ett kombobord (airhockey-pingis-biljard) som står där ute och tar upp en hel garageplats. Det gick hastigt och lustigt, vi var väl inte riktigt sugna på att packa ihop och dra vidare men så blir det ibland. Vi är också i stort behov av nya möbler, förvaringsutrymmen och lite annat lull. Men det är ju bara prylar så det känns allt mindre viktigt.

Nya huset är ett bra hus, lagom stort och med en liten trädgård att sitta i. Det finns fler häromkring som gillar vår trädgård. Kaninerna skuttar runt här mest hela tiden. Och så har vi då familjen Bambi som mer är en plåga än ett nöje numera. Först var det bara Roland och Margareta som låg och vilade sig bland björnbärsbuskarna utanför vår trädgård. De nickade lite försynt när vi rullade förbi, lät oss stanna och ta kort och lät sig inte störas när de åt frukost. Sen försvann de ett par dagar och jag kände mig nästan lite besviken att de var borta. Var jag ingen trevlig rådjursvärd? Hade jag varit för påträngande? Gillade de inte våra morgonprat ute i buskagen? Jag lät dem ju äta våra tulpaner i fred. Men så dök Maggan upp igen och med sig hade hon två pinfärska kid, Sune och Asta. Nu dök de bara upp en kort sväng på förmiddagarna och åt lite och vilade sig innan de vandrade vidare. Roland började gå själv och dyka på konstiga tider. När vi kom hem från skolan en dag så stog han på garageuppfarten och väntade med huvudet lite på sned. När vi körde in gick han ut mot vägen och barnen och jag försökte locka honom mot grönområdet och bort från trafiken. Rolle, kom igen! Inte dit! Rolle! Rolle för sjutton, fattar du inte att du kan bli påkörd. Ända till jag såg att tomatplantorna låg lite på sniskan och var väldigt bara. Äppelträdets grenar var väldigt bladfria och kala och på baksidan av huset vid vår uteplats hade alla växer bara skälkar. Roland, nu har du verkligen gått för långt.

Igår när jag var hemma på förmiddagen såg jag någon som tittade på mig genom nätdörren i köket. Där stod Rolle med huvudet på sned och undrade varför det inte fanns några växer kvar att äta. Jag hör mig själv prata med ett rådjur. Roland, nu får det vara nog. Gå iväg! Du har gått över gränsen. Fy Roland! Fy! Och så gick han sakta iväg och hängde lite med huvudet. Och idag har han inte varit här och jag känner mig lite ensam. Jag kanske var lite för hård?