Det har varit en aktiv vecka och dag. Det är bara onsdag kväll och det känns som om det borde vara fredag. Igår vinkade jag hejdå till min favorit fransos som har packat och ska flytta tillbaka till Frankrike ett tag. Tråkigt för mig, jag kommer att sakna våra kajakträffar men kul för honom att få vara lite närmare familjen ett tag. Han har lovat att komma tillbaka när han fått sin dos av ost och pate.

Dagen började som vanligt med tidig frukost, lunchpackning och skolskjutsning. Den lilla svarta elbilen for åt ett håll och den stora svarta hybriden åt ett annat. Efter avdroppning for jag hem igen. Jag fyllde på kaffekoppen, tittade på nyheterna och läste andra nyheter med datorn i knät. Jag tyckte lite synd om mig själv och mina onda ben. Jag har tillsammans med en kompis börjat jobba på styrkan i kroppen inför en tävling vi ska vara med i. Det smärtar både lite här och där.

Solen lyste in genom fönstret i köket och jag kände att jag ändå borde ut och knata lite eftersom vädret ska bli sämre i slutet av veckan. Jag packade väskan och for iväg. Idag följde jag den gamla järnvägen genom Redmond som går norr över. Den var nästan övervuxen och jag fick lyfta benen högt mot den blå himlen.

Efter halva vägen stannade jag och satte på en podcast och såg att jag fått planeringsmail inför kvällen. Planen var att ses kl 17.30 och sedan cykla fort, fort Tolt Pipeline trail, Watershed ooch Powerline trail. Det kanske inte säger er så mycket men jag kände genast att det var ett stort misstag att jag var ute och sprang på onda ben. Tolt är brant och allt sammantaget är långt. Jag joggade sakta tillbaka och dagen fortsatte.

Klockan fem cyklade jag hemifrån med ryggan fylld med vatten och cykeln nyoljad. Jag hade 6-7km till mötesplatsen och började genast klättra uppför backarna. Var man än ska så är det alltid uppför. Vi möttes upp och började med att bränna 10km attans fort fram till målet för kvällen. Första delen genom skog på vacker singletrack, andra delen längs vattnet. Tolt Pipeline är som en vägg. Det är en grusväg som leder rakt upp mot himlen och det har liksom inget riktigt slut. Mitt sällskap trampade stadigt uppför, jag trampade bakom. Bakhjulet började spinna och jag försökte luta mig framåt och göra mig så liten som möjligt. Vi kom upp för första backen och jag har känslan av att jag inte vågar titta ner för då får jag svindel. Vi fortsätter framåt och uppåt, jag flåsar och det droppar från luggen. Hjälmen sitter som gjuten över svettigt hår. Minuterna och kvartarna går och kilometerna rasar på. Jag får som vanligt uppmaningen att jag inte får använda bromsen. Låt det gå fort. Ögonen vattnar sig och flugorna får en snabb död till mötes. Och så kommer vi fram till skogen och stigarna. Vi drar på och möter ett stort gäng cyklister med matchande kläder och heta mountaincyklar. Vi börjar skämta lite om att vi borde skaffa lagkläder. Vi stannar och dricker lite och jag får passa på att plocka ur en fluga ur ögat på min kompis. Glamor på hög nivå. Och sen bär det av igen ner för kraftledningsgatan. Rakt ner, brant som attans och lösgrus…det värsta jag vet. Bakhjulet sladdar, stenarna blir allt större och jag gör allt jag kan för att hoppa över och hålla ner farten. Framför mig är det ett stort moln av damm och sikten blir lite tjock. Och så närmar vi oss hemmarkerna, Powerline där jag springer när jag har tid. Jag kan varenda backe och vi ökar farten. Magen börjar kurra och solen börjar gå ner. Vi vinkar och skiljs åt i Redmond och jag har en lång backe på 5km uppför att erövra innan jag är hemma. Det börjar gå lite sakta, benen känns som stolpar. Och så är det äntligen dags att kliva av cykeln och stänga av klockan. Jag känner att jag går som en äkta cowboy. 49km cykling på grusväg upp mot himlen på 3 timmar och 14 minuter avklarade. Jag är hungrig som en varg och har turen att ha finfina barn som grillat och fixat. Jag avslutar med en stor bit rabarberpaj och sitter nu utslagen i soffan. Benen känns uppvärmda. Och imorgon är det en ny dag.