Solen och sommaren har kommit till Washington. Värmen riktigt trycker sig på framåt eftermiddagarna och hänger sig kvar till solen går ner. Nästippen börjar bli lite röd efter två dagar av utomhusknatande. Igår blev det ett långpass runt Redmond. Efter tre kilometer hade jag lust att vända och gå hem, efter åtta kände jag för att lägga mig vid vägkanten och vänta på en stadsbuss men efter en mil skärpte jag mig och fortsatte 15 kilometer till och klockade tillslut in 25 kilometer medan barnen åt frukost och tog sovmorgon. Ibland måste man bara bestämma sig och sätta den ena foten framför den andra. Igår var det en sådan dag. Och det är ju så att det faktiskt släpper efter ett tag. Alla möjliga tankar kan snurra runt innan lugnet lägger sig och benen går framåt utan att man behöver tänka på hur och var. I mitt huvud ploppar det upp funderingar på att jag kanske inte kan springa, eller att jag inte orkar fastän jag orkade spring längre och fortare för några dagar sedan. Eller så kanske jag bara har tappat formen på några dagar elle så kanske jag inte vill. Gillar jag egentligen att springa. Och så klämde jag i lurarna i öronen och satte igång en extra spännande podcast och lyssnade på förberedelserna inför ett cykellopp i Nepal. Jag försökte njuta av utsikten vid sjön, vinkade till medspringare och andades lite extra när jag var inne i den djupaste skogen. Och jag kände mig tillslut otroligt tacksam att jag inte var den som skulle cykla 8 dygn i Nepal och Himalaya. Och så har det helt plötsligt gått flera timmar och flera mil.

Idag promenerade jag snabbt upp för ett berg. Dagens äventyr var mer spännande än gårdagens. Det fanns inga tankar på att lägga sig ner och multna bort bland ormbunkarna, vända halvvägs eller ge upp. Det var enbart njutbart om en aning svettigt och smärtsamt i lårpartiet. Jag klädde mig dock en aningen fel på morgonkvisten och lyckades sätta på mig ett par mountainbike shorts med extra padding vid rumppartiet. Jag tyckte att det kändes extra mjukt när jag satte mig i bilen men då var det liksom försent. Varmt och skönt blev det och jag satt som på en lite kudde på toppen av berget.

Jag och en kompis satte oss i bilen och for mot ett litet berg som vi brukar promenera upp för när vi vill prata lite och umgås utomhus men vi kände när vi var på väg att vi ville ta en liten längre bergstur. Vi gjorde helt enkelt en vänstersväng när vi passerade North Bend och parkerade vid foten av berget och började gå. Vi knatade upp för Mt Si, 4167ft. Sist vi var där låg snön djup och vi var tvungna att vända för att det var så mycket is på stigen. Idag var det varmt, soligt och alldeles fantastisk utsikt på toppen, som vanligt. Vi klättrade uppför i flera timmar, passerade både den ena och den andra och blev passerade av några tungflåsande löpare och en och annan hund. Jag träffade till och med en vän halvvägs upp där mossan hängde tjock på träden. Svetten lackade, linnet kröp allt närmare kroppen, ryggsäcken blev lättare och lättare ju mer vatten som surplades och shortsen kändes allt varmare. När vi väl kom upp till toppen slog vi oss ner på en sten och åt en medhavd smörgås, några torkade aprikoser och nötter och sög lite extra mycket på slangen till vattenryggan. Och sedan vände vi och gick raskt nerför. Då knakade knäna, gnällde lite och ville bara hem till duschen. När vi kom in i skuggan under träden kändes det lite kyligt och de blöta kläderna klibbade extra mycket. Och så kom vi ner efter 4-5 timmars rakt-upp-i-luften knatning, satte oss i en smällvarm bil och for tillbaka till vardagen.

Halvvägs upp

På toppen

Varma och svettiga

Så trivsam kan en vanlig måndag vara. Imorgon är det en ny dag och nya äventyr. Jag tror att cykeln måste få ut och rulla lite så den inte rostar ihop inne i garget.